Aftonbladet – 9 juli 1872, sida 3

Också ett ord om Darwinismen. Några anmärkningar af C.) I Aftonbladet AZ 69 detta år läsas någr: anmärkningar i afseende på Darwinismel af D. G. Monrad. Till namnet äro dessa anmärkningar rik tade mot Darwinismen eller Darwins hy potes. Till gagnet blifva de, genom för fattarens samhällsställning och anseende ett supranaturalismens maskerade anfall på naturvetenskaperna i allmänhet. Att desss och särskildt Darwinismen varit och allt mer hota att blifva den obetingade uppenbarelse. tron och den despotiska dogmauktoriteter till hinder och intrång, det ligger för öp pen dag. BSupranaturalismen har je haft all möda ospard att i sin fruktan blotta sin svaghet. Så händer dock under stundom. att den sjelf blir som mest särbar, der den tror sig rikta dråpslag mot någon motståndare, Der supranaturalismen, eller tron på Guds särskilda uppenbarelse i menniskogestalt och i bibeln, likväl måttar sådana hugg, som dessa, och man, såsom i fråga om denne anmärkare, icke kan antaga, att risken löpes af tanklöshet eller bristande insigt, der har man i vår tanke blott två Sr rö ggr nder att välja emellan. Vederbörande anse sig tala allenast till egne anhängare och taga för gifvet, att desse icke skola hvarken se eller begripa något mera, än det man finner för godt att läta dem bevitna eller inhemta, eller beräkna de, bortskämda som de äro af sin erfarenhet från predikstol och altare, att mötståndarne, vare sig af fruktan eller undfallenhet, icke skola begagna sig af sitt öfvertag och den erbjudna fördelen, utan hellre underkasta sig skenet af ett nederlag, än blottställa sig för en seger, den samhällslagarne och samhällsförhållandena skulle bestraffa såsom af förnuftet vunnen öfver dogmen, Den ena som den andra af dessa hierarkiska beräkningar har goda skäl för sig, Okunnigheten leder som förr till auktoritetstro och ensidighet, partisinnet afvisar hvarje motskäl, egenkärleken fruktar att blifva öfverbevisad om sin egen ihälighet, fördomen flyr hvarje sjelfpröfning af fruktan för redlöshet, jägtandet efter popularitet visar sig innebära en frestelse äfven för furstar att glömma både historiens dom öfver Klosterlasses kunglige vän och det öde, som drabbat påfvedömets kejserlige vapendragare i vår tid, verldslig fördel och beräkning mana till förställning eller försigtighet, moralisk feghet och apnatur göra alltför många till slafvar af hvad helst, som lyckats få tonen för sig, och bland sjelfve herrar naturyetenskapsmän tjenar mer än en den ortodoxa konservatismen i det han förvexlar sina egna religiösa föreställningar eiler sin egen sjelfgjorda kristendom med kyrkolärans och dogmernas. Den ton af ohejdadt hån och aldrig tröttnande gäckeri, i hvilken hr M. framställer sina anmärkningar och till hvilken han sålunda både berättigar och inbjuder hvarje motståndare, är med ett ord såsom uttryci af prelatensiskt sjelförtroende förklarlig, men icke mindre motbjudande för det. Någon gång händer det också numera, aft äfven Sinistfar och biskopar blifva föremål för ganska oförbehållsam kritik. Iåtom oss se till, huruvida icke de anmärkningar hr M. här riktat mot Darwinismen, kunna med än mera skäl vändas tillbaka mot honom sjelf och den kyrkliga ofölbärheten. Vi vilja följa ordningen i hr M:s skrifvelse, r M, börjar med ellar förntsänder den för lagd, att enligt bang åsigt böteck2 gharg vi anse det pfverflödigt att för tänkande läsare påpeka, att signaturen O här ofvaii ickg betecknar någon hög: persop, som begagnat samma signatur vik utgifvandet af några skrifter, utan en författare i en helt anspråkslös sambällsställning, ha vi dock trott oss böra nämna detta, tilltjenst för dem, som, enligt hvad en erfarenhet af temligen ungt ; datom gifvit vid handen, möjligen icke kunna eljer Sed fatta detta utan att en särskild förklurlag derom pigilyer.