Aftonbladet – 9 juli 1872, sida 3

lemningar efter hafsdjur i åtskilliga ber eller jordlager derför, att dessa berg oci jordlager icke längre stå under vatten, elle som om man ville förneka mammutdjure och dess motsvarande växtverld derför, at de äro utdöda, ja tillhört en annan jor dens utvecklingsperlod än den, i hvil ken vi lefva. Forskningen och veten skapen tvinga en att, utan afseende på bi belns sex dagar eller öfriga framställning antaga dessa perioder och förvandlingar oc de naturrevolutioner, som begränsat dem Man erkänner icke på samma gång, att na turens lagar fått eller måst frambringa olik: resultater under olika tider och förhållan den, i den ena perioden fått åstadkomm: mammnut, i den andra måst stanna vid ele fanten, i det ena utvecklingsmomentet bil dat försteningar, för att under andra för hållanden läta liknande ämnen förmultna? Sei det icke ut, såsom om inaturlagarne sjelfve hade funnits sådana utstakade mått eller af satser? Vi kunna dessutom ingalunda finna, att denna djurförvandling, sådan flere än hr M. älska att föreställa sig den, nödvändigt betingas af darwinismen eller utvecklingsteorien, såsom vi i vidsträcktare mening vilja kalla darwinismen. Tänker man sig att, såsom vi ofvan antydt, alla lifsformer till en början och potentialiter befunnit sig i ett grand, ett blott frö till allt, till verlden, så ligger ock det antagandet nära, attur detta frö äfven utstrålat en utvecklingsserie, som skulle hafva sin yttersta länk i menniskan, under det att apans utvecklingsserie var bestämd att sluta i apformen. Hr M. ger sjelf stöd åt detta antagande genom blotta antydandet deraf, att likhet i yttre materielt hänseende kan stå tillsammans med lifskraftens olikhet, eller genom blotta vidrörandet af den hypotesen, att till följd af denna lifskraftens olikhet den ena djurformen stannade på ett utvecklingsstadium, den andra på ett annat. Om man sålunda antager, att iden menskliga utvecklingsserien förekommit en genomgångsform, i bvilken det menskliga embryot var apa eller liknade en apa, så är detta någonting helt annat, än att göra de båda utvecklingsserierna till en eller att tala om apans menskoblifvande. Den som har någon reda på, hvilka underbara förvandlingar eller utvecklingsstadier den menskliga individen enligt tingens nuvarande ordning till en början genomgår, skall ingalunda finna nägonting så orimligt eller oantagligt i en sådan genomgångsform för det menskliga slägtet. Och till och med i det antagandet, att utvecklingsserien till en början varit en enda, men efter olika mellantider delat sig i olika grenar, hvilkas utveckling hvar för sig stannat i olika momenter, ligger ingenting orimligare eller i sin yttersta grund oförklarligare, än hvad som icke kan förnekas, att den menskliga bålen, som till en början har hvarken armar eller ben, så småningom förses med bådadera, eller att af de till en början omärkbara punkterna eller fördjupningarne å det menskliga fostret den ena blir öga, den andra öra 0. 8. vV. Om således det måste antagas, att fostren af sköldpadda, kyckling, hund, menniska 0. 8. Vv. till en början alldeles likna hvarandra eller äro nästan absolutidentiska, så häntyder denna likhet på en yttersta lag för lifvet, men behöfver alldeles icke innebära, att lifvet i alla utvecklingsserler eller på alla dessas kollaterala punkter skall hafva erbjudit samma fenomener eller former. Allra minst behöfver denna likhet innebära, att alla utvecklingsserier skola hafva varit ämnade att sluta i samma eller liknande former eller att de urverldliga förberedelserna för menniskans tillkomst skola hafva berott af slumpen i stället för af en n gudomlig verldsplan. Äfven med utvecklingsteorien blifva tinsen, tillvaron, lifvet visserligen i sin yttersta grund lika oåtkomliga för det menskiga vetandet här i tiden... En sådan, för wvarje yttring af den för menskligt ansvar vetingade friheten, likaväl som för tidens ifriga vexlingar, af evighet beräknad, med ig sjelf evigt ense, aldrig ändrad och aldrig fverraskad gudomlig verldsplan blir dock vårt tycke minst lika mycket erkänd af Itvecklingsteorien, som af tron på en gea eqvivoca. Andra må tycka annorunda, Så fann svenska akademien för någon tid edan för godt att med Carl Johans-priset tmärka hr P. Wikner derföre, att han ;entemot materialismen skall hafva försvaat menniskans himmelska ursprung. I sina Undersökningar angående den materialistika verldsåsigten sid. 166 förklarar nemigen hr Wikner, att han finner bibelns beättelse om-menniskans skapelse synnerlien tillfredsställandes. Enligt denna berätelse gr dock Gud, såsom hvar man vet, renniskan af jordens stoft eller, enligt Luher, af en jordklimp, och qvinnan bygdel an, såsom enkonstig byggmästare, för tt begagna en gammal vördnadsvärd teoogs ord, af ett från menniskan taget sido-l: ef och uppfylte kött i samma stadenom?, varefter menniskan dock fortfarande har ika många refben på hvardera sidan. Hr Vikner såsom stark dialektiker och sofist kall naturligtvis äfven här kunna tyda åde sina egna och bibelns ord efter omtändigheterna. Han skall dock sålunda llenast lyckas åter och åter göra klart, att ibeln är en bok, som kan tydas på mer än tt sätt, utan att den ena utläggåren mäkar öfverhevisa den andra. (Ferts.) NETRYDOESIKLEESSOAEDEAE