Aftonbladet – 8 juli 1872, sida 2

skulle hafva varit ganska trefligt, om sällskapet utgjorts af personer, som höllo af hvarandra — och så kunde det ju hafva varit nu också, om ej en skugga hvilat öfver dem alla i Helene de Broissarts person; men hon fanns der — och en ganska bastant skugga dertill;-aldrig: skulle det blifva mera som förr på Ariscedwyn.. — Mr Treherne spelade vanligen schack om aftnarne med sin vän Ryder, eller ock dusade han bort i ländstolen, medan gräddanaf affärspapperen skummades af åt honom af samma. tjenstvilliga hand. — Agnes satt vid sitt arbete; Helene kunde också verkligen arbeta flitigt — det var en af de få saker. Kon lärti Chelton, — Dessutom fanns det ock, i ett hörn af rummet, ett.stort piano till: sällskapets begagnande, detsamma, förmodar jag, på hvilket Louis du Broissart brukade gifva sina musikoch kärlekslektioner ät Harriet Treherne. Jag undrar om minnet deraf någonsin föresväfvade den stackars mr Treherne, då han såg sin dotterdotter stå vid instrumentet — blott-stå-der;-ty naturligtvis kunde hon ej spela derpå. — Hennes kusin Agnes deremot både kunde spela och gjorde detemellanåt — hon ackompagnerade sin bror, när hon förmådde öfvertala honom att sjunga, hvilket dock icke hände så ofta — och det var skada, ty han hade en präktig röst — ren tenor — registret i de högsta tonerna var så ljuft och flöjtlikt, att det brukade komma hans italienska sångläraresignor Bonnacci att springa upp från sin stol af lutter hänförelse och krama sin lärjunges hand hvarje gång han tog höga g. — Men att sjunga i sällskap var också en af de saker, som framkallade mr. Georges. upprorsanda. — I all stillhet, hemma med sin syster eller bland sina-officerskamrater kunde han sjunga såvg Vå