Aftonbladet – 5 juli 1872, sida 2

fulla, såkta bortilande dagarne. Den, som endast sett Helene vid stranden af Chelton Marsh och i miss Plimptons bostad, skulle sannerligen blifvit förvånad att erfara, med hvilken lätthet hon nu talade med alla hon här träffat tillsammans med; det var, lik som hade hon umgåtts med dem hela sitt lif. Nog var hon en ficka med hufvud — alltför godt, för att hon ej skulle ganska väsentligt lidit af, att under så lång tid hafva varit öfverlemnad åt sig sjelf. Hvarför? sade hon helt tvärt, med en högljudd och skarp röst (som ni måste föreställa er sjelf, ty jag kan ej beskrifva den). Du lofvade ju att jag skulle få rida på den lilla bruna hästen, hva? Hon sade alltid, hva, i stället för hvad befalls, eller var det inte så, Jag vill dock icke repetera. det för hvarje gång. men nämner det, så att det ändå måtte ihågkommas, Ja, mitt barn, det har jag visst sagt, yttrade den gamle mannen, med en beun: drande blick på hennes blomstrande ansigte. Han var på god väg, att rent af blifva förtjust i sin dotterdotter. Hon hade, just ett sådant utseende, som kunde fängsla en äldre man, Sådana blomstrande kinder! De voro nu purpurröda af den friska morgonvinden. Och sådana strålande, svarta ögon! Så väl växt hon var! och en så präktig byst! Han var icke allenast förvånad, utan nästan stött öfver att George icke fann henne lika intagande. Men mr Ruder påstår att jag blir all deles för tung för den, inte blir jag väl det morfar! Mr Treberne gjorde i tankarne ett litet öfverslag på hvad den vackra Hö6lene kunde väga: icke mindre än nio pund! Han hade icke tänkt derpå förut! Ja, ja, sannt nog; den lille brune klipparen han Hade