Aftonbladet – 3 juli 1872, sida 3

lar att göra det möjligast bästa intrycke på den dermed bemötte. När i Amerik principalen tycker sig ha skäl att vara mir dre belåten med någon af sina arbetare, ak tar han sig väl att utfara i otidigheter oc såmedelst gifva den felande rättighet at begagna samma språk mot honom sjelf, uta: föredrager han härvidlag att, om fortfarand i behof at samma arbetares biträde, på et så litet som möjligt stötande sätt yttra si mening, eller tager han steget fullt ut ge nom att med iakttagande af all höflighe råda den af hans missnöje träffade att fö framtiden söka arbete hos någon annan. Ocksi skulle en amerikanare hafva svårt att tro mig om jag sanningsenligt försäkrade honon att jag i Sverige hört och sett fler än el verkmästare opåtaldt oqväda och slå sina ar betare; att jag varit vitne till hurusom el på ett af våra större brukskontor anställd pojkaktig bokhållare strafflöst och till kam raternas stora förnöjelse passat på att mec papperssaxen bearbeta håret på en förbi me delåldern hunnen man af godsets underly dande, då denne, intet ondt anande, stått In tad öfver pulpeten för att qvittera sin aflö ning, eller att jag känner en vid ett anna bruk utfärdad förordning, som ålägger hvarje arbetare att stå med obetäckt hufvud, så länge den anoch penningdryge hr brukspa tronen och riddaren uppehåller sig i verk staden, der han icke bevärdigar någon med så mycket som en half nick, men deremot allt som oftast utan sken af rättvisa utdelar före bråelser och glåpord till höger och venster. Dylika uppträden och förhållanden — må vi icke bedraga oss sjelfva! — få ännu icke. såsom mången vill inbilla sig, räknas bland undantagen i vårt kära fädernesland, ehuru medgifvas måste att det sistförflutna tiotalet af år, isynnerhet i städerna, medfört en ganska allmän och märkbar förbättring härutinnan. Det ofta åtminstone enskildt uttalade påståendet, att den svenske arbetaren ännu icke nått den grad af hyfsning, som kunde göra honom förtjent af ett bättre bemötande, bör tvifvelsutan förkastas såsom grundfalskt, ty genom dess antagande förbehålles ju arbetsgifvaren och de af honom tilsatta förmännen rättighet att uppföra sig mindre städadt mot den arbetande klassen än mot hvilka andra menniskor som helst, och lägges arbetaren närmast under ögonen ett fult exempel, som minst af alla är egnadt att förläna honom ett rikare mått af lefnadsvett. Princi palen vill ju anses stå högt öfver tjenaren i fråga om upplysning och belefvenhet, men näppeligen kan han komma derhän genom hårdt tal, genom sårande tillmälen och plumpa uttryck. Först då torde han kunna sägas hafva fattat sin pligt rätt, när han, icke mindre till sin egen än samhällets verkliga fördel, kommit till full insigt af, att första vilkoret för att en menniska skall, såsom sig bör, uppfylla sina medborgerliga skyldigheter ligger deri, att honi allt blir rättvist behandlad och humant bemött af dem, med hvilka hon kommer i en närmare eller fjermare beröring, ty genom att ständigt se sig utan förnuftigt skäl nedsatt af andra slutar hon ofta med att förakta sig sjelf. Och sålunda beröfvad sjelfkänslan, hvilken hos hvar och en, som känner sig fri, utgör den starkaste driffjedern för utförandet af det rätta, försjunker hon lätt i en farlig liknöjdhet, så att hon endast af fruktan för straff — det uslaste af alla motiver! — återhålles ifrån att öppet bryta mot henne pålagda förordningar. Det är ett från de för längesedan flydda oatriarkaliska tiderna ännu af visst folk här landet bibehållet bruk att, då de samtala med personer ur allmogeoch arbetareklasserna, mot dessa begagna tilltalsordet du, hvilket onekligen har en vacker klang, fast ondast när det får begagnas ömsesidigt, såsom emellan syskon och, efter skedd öfversnskommelse, mellan goda vänner af jemng samhällsställning. Såsom betecknande r folkopinionen i detta afseende må det illåtas mig att blott påminna om, hurusom, lå några massan tillhörande personer råkat ordvexling, just ifrågavarande af de bättre not de sämre i dagligt tal använda ord lutligen af de värde antagonisterne tillgries säsom ett missaktning i hög grad innevärande uttryck, Således, må det förefalla många af mina värderade läsare som skulle en småsak, icke värd att fästa sig vid, här blifvit framdra sen, det är dock att hoppas, att bland de verkligt upplysta återstå icke så få, som welst såge att ingen, om än så ringa, af en innan titulerades du utan obestridd rättigwet för den förre att hedra den duande med samma förtroliga filltalsord, Månne de som äro af den åsigten ändå icke hafva Väl vore, om de, som hittills icke mycket reflekterat öfver denna och dylika obetydigheter, ju förr desto hellre, lärde sig misstänka att mycket af vigt dock kan vara beroende deraf! Genom snart sagdt otaliga sidningsuppsatser och mer eller mindre djupsinniga, i bokform utkomna afhandlingar har man försökt att belysa orsakerna till len svenske arbetarens längtan till. Amevika; men ofta torde det dervid händt att lo närmast till hands liggande och skenbart minst inverkande skäjen, som dock i sjelfva verket varit och äro de förnämsta, blifvit förbisedda. Så har det t. ex. fallit iemförelsevis högst få af våra patriotiska forskare och skriftställare in att, såsom sig borde, betona skilnaden emellan de amerikanska och svenska förmännens umgängessätt mot den under deras uppsigt stående wrbetspersonalen. Har någon enda bland ulla dessa välmenande signaturer, af hvilka iera för Cigg lagt i dagen stora saningar, ntydt att mången svensk arbetare förmätts utt styra förden öfver Atlanten, icke så nycket af hoppet att sö sjn ekangmiska ställning förbättrad, som fast hellre endast på grund deraf, att han, trots mångåriga bemödanden, aldrig lyckats att af sin hög