Aftonbladet – 3 juli 1872, sida 3

rarnes hjertan, Hon segnade ned och fick pit hysteriskt anfall, icke af vanligt slag. omvexlande med önyftningar och skratt och slutande med en ström af tårar, utan en nervattack, sådan som då demonen Hysteria bemäktigar sig de öfveransträngda sinnena och beröfvar hjernan makten öfver sig sjelf. Hon var döf, blind och känslolös för all ntom det inre medvetandet af sin outsäg liga fmärta E oet sFyra dågars, utropade hon, fyra da ger! Skilda så snart! Nej, nej! jöte med en sidan man, inte med honom! Öch den märkbara rysning, som åtföljde dessa ord var i och för sig tillräckligt talande, Fran timren åsågo allt detta i bedröflig hjelplös het. Doktor Salisbury kände sig upprörd af, att hans mågs känslor inför andra skull blifva så sårade, och försökte på sitt god modiga sätt förtaga det intryck hennes orc möjligen utöfvat på honom. Hvad Willian Treherne sjelf vidkom, hade Han stigit up och lutade sig i största oro öfver sil hustru. Bry er inte om hvad hon säger, Tre herne, sade doktorn, hon vet för ögon blicket inte till sig, detta har kommit öf ver henne alltför oförberedt, hennes ord är inte sanna uttryck af hennes känslor. Doktor Salisbury insåg dock med förfärai mer, än han låtsade om. Fadershjertat nä stan blödde, då han åsåg det ohejdade ut brottet af dotterns sorg. Mamma och Grace, utbröt hon, hvar före tilläto ni detta giftermål? Det va dåraktigt af mig att vara så rädd — oci hvarföre; var jag väl rädd? O! min Gud hvad har jag gjort? Jag kan icke resa jag vill icke! jag vill icke! Jag önska jag vore död! De medel, som användes till hönnes åter