Aftonbladet – 3 juli 1872, sida 3

vänlig blick, ett deltagande ord och derme en uppmuntran, som synts honom mer vär än guld?.. Betraktad såsom en maskin tyckte han sig slutligen finna det mellaj honom och den otillgänglige existerande af ståndet lika oöfverstigligt som onaturligt och vände han ryggen åt den arbetsbänk vid hvilken han måhända under andra om ständigheter gerna skulle för all tid qvar stannat. Såsom temligen säkert kan anta gas, att så länge oftanämnda skilnad me hänsyn till behandlingssättet fortfar att var: så märkbar och de i Amerika till buds stå ende pekuniära fördelarne icke betydligt un derstiga dem, som här erbjudas, så läng skola äfven många af våra ärliga och skick liga arbetare frestas att uppsöka det nys landet, der hvar och en kan påräkna att icke minst af den person, i hvars tjenst har inträdt, bli bemött med all den aktning hans värde såsom menniska och medborgare kräfver. Föga gagn torde det göra, att er icke obetydlig del af vår tidningspress, i der lofvärda afsigten att hejda emigrationen, för sin publik framhåller endast den amerikan ska republikens skuggsidor, då bref i tusen tal årligen hemsändas från arbetare i Ame rika till arbetare i Sverige och berätta om det stora anseende, arbetets män der åtnjuta Res icke nu dit bort, der arbetslönerna för närvarande göras allt mindre, under det de ju höjas hos oss, rådde jag strax efter hemkomsten en arbetare, som utbedt sig mitt råd och hvars förtroende jag vet mig ega Är dagspenningen för en person i mitt yrke kanske jemförelsevis lägre .i Amerika än i Sverige? frågade min vän och fick till svar: Nej, icke det, men inte mycket större heller. Ni bör dock taga med i räkningen en mängd besvärligheter, som till en bör jan följa hvarje främling i det stora lan det. Ingen fara med den saken! afbröts jag. Det är således sannt att jag för mitt arbete får åtminstone lika mycket der som här? Och att afståndet mellan arbetare och herrskap är mycket mindre i Amerika, kan jag ju också lita på? . Sedan jag meddelat honom min erfarenhet med afseende på den sist framställda frågan, förklarade min annars helt saktmodige vän med stor häftighet: Jag är utledsen vid de s. k. bättres öfversitteri; står icke längre ut med att blifva snäst af förmän och sedd öfver axeln af en mängd folk, endast för det jag är arbetare. Jag är trött af att skrapa på foten och lyfta på hatten för herrar, som knappt nicka åt mig igen. Det är afgjordt: Jag reser. Sverige har nu med denne man förlorat och Amerika vunnit en ordentlig och kunskapsrik arbetare. År det icke troligt att många af hans vederlikar skulle kunna hindras ifrån att följa exemplet och lära sig att af hjertat välsigna den lott, de åtnjuta i fäderneslandet, om arbetsledare och principaler i första rummet samt derjemte alla andra, som fått något mer af uppfostran, ville allvarligt föresätta sig att icke såra den fattige arbetaren genom att egna honom ett mindre artigt bemötande än andra samhällsklassers medlemmar? Utförandet af en sådan föresats bör icke förefalla så svårt vid besinnandet af, att alla ha vi ju ändå af Gud fått den högsta värdigheten — den att vara menniskor — gemensam. Och i den egenskapen kan den ene icke förhäfva sig öfver den andre utan att förnedra sig sjelf och förolämpa hela menskligheten. Isidor K.