Aftonbladet – 3 juli 1872, sida 3

försök åtminstone för i dag ait glömma din Sorg. Härvid lyfte Treherne hufvudet ur händerpa och sade: Det är inte så mycket min faders död, doktor Salisbury (det var det också helt säkert icke), som bedröfvar mig, som inte mer medvetandet, att denna händelse skall omstörta alla mina planer, ty pi kan väl förstå, att jag nu Måste lemnå Indjen. Mis Salisbury och Graca studsade; icke så doktor Salisbury, ty han var en sEArD sinnig man, som genast insett det. Er Ja, jag förmodar det, Treherne, om en tid, men naturligtvis inte strax? Jo, tyvärr måste jag resa genast med nästa postbåt, det blir oundvikligt. Med nästa postbåt! Om fyra dagar. Jag vet ej hvem som yttrade dessa ord, modern eller systern, men båda tänkte dem. När de nådde Fridas öra, började hon stirra på de kringstående. Hennes ansigte ble: dödsblekt, blicken stelnade och munnen för vreds, likväl hade hon icke till fullo för stått dem. Blott fyra dagar! O, William framstammade Grace. Nu reste sig Frida långsamt från stolen der hon suttit. De spasmodiska rycknin garne i hennes ansigte tilltogo, läpparn voro nästan blå, men hon förblef stum, Fa drens oro stegrades vid hennes åsyn. Sakta, mitt kära barn, sade han til den äldre dottren, du skrämmer din syste: utan all anledning. Stackars min lill: Frida, detta kom för hastigt på. Han gick fram, fattade hennes hand, me hon drog den undan; höjde armarne i vil förtviflan öfver hufvudet och uppgaf et skri, ett enda genomträngande skri, men si likt det af ett förföljdt villebråd, dä de för sitt banesår, att Blodet stelvade i Akt