Aftonbladet – 3 juli 1872, sida 3

I Amerika och Sverige. Pavalleler. TI. Olika förhållanden mellan förmän och arbetare. — Ett opassande tilltalsord. — En af orsakerna till emigrationen. Hvad nu? Tänker du borra hålet der?... Det var en tusan d-att vara dum! Med dessa ljudligt uttalade ord hördes för några dagar sedan min vän, byggmär staren X, som bland alla umgängesbekanta berömmes för sitt goda sätt, bringa en af sina arbetare, en äldre, stillsam man, sin morgonhelsning — en skön uppmuntran åt den, som nyss börjat sitt långa, ansträngande och icke mer än det nödvändigaste för hans familj inbringande dagsverkel... Karlen teg och syntes icke iringaste grad öfverraskad. Ett höfligt tilltal, ett vänligt ord skulle säkert förvånat honom långt mera. Den svenske arbetaren är i allmänhet icke van vid att bli komplimenterad af sina förmän; men på många platser, dem jag, om uppfordrad dertill, skulle kunna angifva, tycker han sig lycklig nog så länge principalen icke låtit de af dåligt lynne dikterade hårda orden åtföljas af hugg och slag. Det är isynnerhet vid de större faktorierna ett sådant förhållande är rådande mellan arbetare och förmän, hvilka senare gerna vilja försvara sitt brutala uppförande mot de förre med påståendet, att deras un derlydande, om behandlade på annat sätt, skulle brista i skyldig respekt -och alltför illa fullgöra sina åligganden; men de, som så tala, betänka icke att det sken af aktning, de genom ett snäsande tal och frånstötande åtbörder lyckas tilltvinga sig af under deras uppsigt stående arbetare, endast är slafvens undergifvenhet och således ingenting värdt, helst som afsky och hat oftast alstras och tillväxa derunder. I Sverige blir en arbetare, då han inträder på den rike grogsörens och fabriksegarens kontor för att söka anställning, tillsagd att, såvida han ej vet detta af sig sjelf, hålla sig längst ner vid dörren under det han framför sitt ärende, hvarefter det alltför ofta inträffar att den sökande på sin mer än höfligt framstälida förfrågan erhåller ett barskt och förolämpande svar. I Amerika får han — jag har sjelf fler än en gång och på plika platser varit vitne dertill — sin helsning artigt besyarad; och samtidigt med det att han inbjudes att stiga fram för att sitta neg mötes han med den vanliga frågan: What can Ido for you, sir? (Hvarmed skulle jag kunna stå eder till tjenst, herre?) Och sedan svaret på den frår gan blifvit lemnadt, finner millionären sin räkning vid att, om han ej af en eller anuan orsak vill träffa någon öfverenskom melse med arbetaren, låta denna enopm, orden: Jag beklagar att jag icke, ör närvarande åtminstone, kan begagna mig af edert tillbud, eller något dylikt, hvilket, om än icke alltid att taga så alldeles efter orden, dock, såsom uppfyllande hvad granalagenheten fordrar, aldrig förfe