Aftonbladet – 2 juli 1872, sida 2

långsamt, kastade en afskedsblick på det bleka ansigtet i spegeln, hvilket genom spetsslöjan såg tillbaka på henne med ett uttryck som hade det velat säga ett farväl för alltid till Plfrida Salisbury. Hennes ögon föllo derefter på fragmenterna efter armbandet — der låg det nu krossadt! Hon gick varsamt förbli det och ett ljud trängde sig sakta öfver hennes skälfvande läppar. Det var ej ett förnimbart orå — hlott en suck, ett min Gud stal sig ur det betryckta j rtat. Hastigt lyfte hon upp slöjan, for med näsduken några gånger öfver ansigtet, på hvilket kallsvetten perlade, tog bukett, handskar och solfjäder och lemnade skyndsamt det rum, som hon nu icke mer skulle bebo, gick utför trappan och steg beslutsamt in i vagnen. Dr Salisbury satte sig bredvid henne och tog hennes hand i sin, men hon drog den undan och förblef tyst och orörlig bus de uppnådde katedralportarpe, Der mötte William Treherne sin brud och förde henne sjelf fram till altaret, Hon gick med sänkta ögon och höjde dem ej en enda gång till honom. Vigseln var snart gjord — en kort fjerdedels timme — och det oupplösliga bandet var knutet. Elfrida Salisbury hade tecknat sitt namn för sista gången och Flfrida Freheriie fattade knappast att hon var gift förr än hon satt vid sin makes sida i vagnen på väg tillbaka till Adyar. Frukosten var allt hvad man hade väntat. Säkerligen fanns der mången, som till fullo kunde njuta af de talrika läckerheter, bordet hade att erbjuda, och hvilka med god smak l: tömde de skålar, som utbringades i de mest: ädla viner — men säkerligen funnos: der äfven några, som icke hade tanke och sinne härför — några, för juilka måltiden aldrig tycktes vilja taga slut — och lang dessa var