Aftonbladet – 1 juli 1872, sida 3

vå riddarehuset, Fastheten och följdriktigI heten i hans åsigior förvärfvade honom ett visst anseende å den konservativa sidan, på Isamma gång de gjorde honom till ett framstående mål för de liberales ovilja och löje. I Vid 1844 —45 års riksdag, då hans vän och I syskonbarn, Jakob August Hartmansdorff, t hade bänkmansoch utskottsvalen i sin hand, insattes han vid dennes sidai konstitutionsutskottet, för att motverka antagandet af det då hvilande sg. k. Anckarsvärdska reprelsentationsförslaget. Riksdagen derpå gaf honom Hartmansderff, hvars välde på ridI darehuset den tiden var obestridt, plats i statsutskottet. Men då denne hans politiske vän och det konservativa partiets chef vid 1850—51 års riksdag inlemnade ett representationsförslag, der han uppgifvit adelng sjelfskrifna representationsrätt, började Rääf förtvifla om fäderneslandet och ville ej längre deltaga i rådslagen om dess öden. Biografiskt lexikon meddelar den notisen, atten af Hartmansdorffs äldste och mest värderade vänner återsände hans bok om svenska folkrepresentationens ombildning oläst, och vi skulle mycket misstaga oss, om denne vän ej var DL. F. Rääf, för hvilken — enligt hvad han vid denna tid skref till sina söner — sedan äfven Hartmansdorff svikit honom, blott den trösten återstod, att desse en gång skulle inse och erkänna hvad han gjort för att rädda sitt mot förderfvet rusande fädernesland. Sjelf hade han ock det för honom säkerligen tröstande medvetandet, att efter sin visst ej obetydliga förmåga hafva bekämpat snart sagdt hvarje politisk och social reform. Bland de sista föremålen för hans energiska motstånd var förslaget om förmildrade bestämmelser i vår kriminallag. Kåken och skampallen voro städse för honom vördnadsvärda institutioner, som han äfven i sin Ydrebeskrifning egnat en vältalig saknadens runa. Bland de förnämsta af bördens prerogativ satte Rääf en hög bildning, fotad på klassisk grund. Om folkundervisningen ej i honom egde någon vän, så fordrade han i stället en desto mer vårdad och grundlig uppfostran för de nnga ädlingarne, och man berättar att han ingifvit sina egna söner motvilja för studier just genom den ifver, hvarmed han redan i deras tidigaste år sökt art drifva på dem. Sjelf var Röäf en grundligt bildad man, som ännu på sina sista år med förtjusning läste sina klassiska auktorer. För öfrigt voro historia och fornkunskap hans älsklingsämnen, i hvilka har äfven var en ganska flitig författare. Hais litterära förtjenster blefvo icke heller obelönade. Vid sin död var han den äldste ledamoten såväl i historie-, vitterhets.och antiqvitetsakademien, som i sällskapet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinarviens historia. 1859 fick han svenska aka demiens medalj för andra delen af sin Ydrebeskrifning, afhandlande Ydremålet; år 1860 blef han magister honorarius vid Upsala universitet; och 1861 kallades han till ledamot af vetenskapsakademien. För sina talrika underhafvande var Rääf en sträng men omtänksam husbonde, på sitt stora gods, liksom inom sitt hus, visande utförbarheten af den despotiskt-patriarkaliska styrelseformen, Han var på sitt sätt en ood jordbrukare och skulle troligen för hunIra är sedan hafva ansetts för rationel. Nu kunde han icke erhålla detta vitsord, ty, fasthållande vid föråldrade metoder och begagnande af erfarenteten för länge sedan itdömda redskaper, måste han naturligtvis vid sitt landtbruk använda betydligt mycket nera folk, än eljest varit behöfligt. Ehuru van i öfrigt var en särdeles god hushållare, orydde han sig icke derom, emedan han ansåg att, om han ej sysselsatt så mycket olk, skulle en del deraf blifvit arbetslöse ättingar och tiggare. I sin ort hade han lock namn om sig att väl häfda sin jord. I ett fall förnekade Rääf den forngötiska iskådning, för hvilken han i nittonde seklet ville vara en målsman, Han brast nemlisen i den aktning för qvinnan, som hos våra äder var ett så utmärkande drag, och såg henne blott en könsmotsats till mannen, ngen med honom jämbördig mepniska. När jan vid nära femtio års ålder inträdde i iktenskap med Jaquette Christina von Heijne, leddes han dervid blott af önskan, vilken för honom troligen antog karakteen af pligt mot hans börd, att lemna efter sig arfvingar af sitt namn och sin förmörenhet. Ehuru Rääf i umgängeslifvet var rästfri, intressant och i viss mån älskvärd, rjorde han dock ej sin familj lycklig. Mot lensamma var han sträf och pedantisk, och löttrarna behandlade ban alltid såsom unlerordnade sönerne. Han lär också hafva vidtagit testamentariska anordningar, genom ivilka de förra ej komma att ärfva mer än välftet mot bröderne. Deremot har han varit mån om att de icke genom äktenskap skulle nedstiga under sitt stånd, och han gaf sitt bifall till ena dotterns giftermål, först sedan friaren kunnat visa sig tillhöra en gamnal skotsk adelig slägt, hvilken dock ej tarit introduktion på svenska riddarehuset. Rääf hade emellertid ett alldeles för godt mufvud, att ej inse det hans kamp mot tidens ström var icke blott fruktlös, utan ock löjeväckande. När han på sista åren framställde sina paradoxa Åsigter, skedde det ned ett halft leende, hvarigenom han ville örekomma eller kanske ock berättiga det van, visste sig framkalla på sina åhörares äppar. Ja, han gick på senare tider så ångt i liberalism, att han såg genom fingarne med husfolkets oskick att nyttja tändtickor. Sjelf begagnade han likväl alltid Idstål och flinta. En gång lät han till ich med förmå sig att resa på jernväg, vilket han medgat vara både beqvämt och villigt. De yttre utmärkelser, som tillföllo Rääf, unna, med undantag af de literära, ej kallas