Aftonbladet – 1 juli 1872, sida 3

hon var mycket blek, ögonen dunkla och själlösa, och man skulle nästan omöjligt i henne kunnat känna igen detta sprittande, elflika väsende, som, lutande sig mot relingen på Nubian i bugten vid Malta, hade en liflig anmärkning, ett klingande skratt för allt hvad hon såg. Och likväl hade allting gått mycket lugnt, sedan förlofningen stadfästades. Hvad än mrg Salisbury kände inom sig, visade hon sig dock alltid glad och jemn, samtsysselsatte sig med förberedelserna till bröllopet såsom hade de varit henne riktigt angenäma. — Grace tänkte härpå blott såsom någonting oundvikligt. Unga flickor betrakta i allmänhet icke bröllop såsom någonting så förskräckligt. Hon tyckte intet grand mer än förut om sin svåger, men hon började tro, att när Elfrida älskade honom tillräckligt för att gifta sig med honom, det var hennes eget fel; och då hon nu i alla fall ej behöfde skiljas ifrån den kära systern, var alltsammans icke så sorgligt, som hon från början funnit det. Doktor Salisbury tog deremot icke saken lika lätt som mrs Salisbury och Grace be mödade sig att göra. Han hade gjort sina skarpsinniga observationer. Elfridas syn bara likgiltighet kunde vara blyghet, William Trehernes sjelfviskhet bemantlad kärlek. Han arbetade med sig sjelf att anse det sålunda, ty i hvarje annat afseende var ju partiet tillfredsställande; han framhöll företrädesvis den ljusa sidan deraf, men likväl var han den enda, som bäfvade för Elfridas lycka; De andra tänkte på sin egen förlust; deras egen sorg gjorde dem blinda för möjligheten af hennes, På hvad sätt Elfrida sjelf kände och tänkte, visste ingen, ty hon slöt det inom sig. (Forty.)