Aftonbladet – 22 juni 1872, sida 3

atällas, men som, efter titt begrepp, omöjligen kan med framgång vidhålla, , Men här gäller i alla fall icke att bevisa, det en orättvisa blifvit begången mot den första egaren, utan här gäller, mine herrar, att bevisa det indräntans utgörande innebär en orättvisa mot den nuvarande innehafvaren af jorden. Den orättvisa — om en sådan är för handen — som för hundratals år tillbaka blifvit begången mot vissa jordegare, har ej kunnat öfverflyttas på nuvarande egare af samma jord, såvida ej de förras rättsanspråk äfven odeladt öfvergått på jordens nuvarande egare — ett förhållande, som endast kan ega rum i det af mig uppgifna enda fall) hvars föratsättning gränsar till det orimliga, nemligen att, under sekler, endast en arfvinge, slägtled efter slägtled; utan delning af jorden, eller utlösning af medarfvingar öfvertagit hemmanet och nu vore egare af detsamma. Talaren sade sig ej förstå ett sådant resonnement. Har första egaren lidit orätt, sade han, så har denna orätt öfvergått till alla arfvingar, icke blott till ldem, som innehaft jorden, utan äfven till de andra medarfvingarna. Ganska riktigt! men, mine herrar. här kan väl icke vara meningen, att uppsöka alla dessa sterbhus-intressenter sedan flera hundra år tillbaka? — Vore sådant meningen, så erkänner jag villigt, det berättigade i dylika vidsträckta rättsanspråk, men är — såsom jag för min del antager — meningen icke sådan, utan rätt och slätt, act eh orättviså, som iian förmenar blifvit mot första egaren begången, skäll godtz göras genom en skänk tilllden nuvarande egaren, I då står det fast att något rättsanspråk härtill endast kan göras gällande i det hardt nära omöjTiga, enda fall, som ja förut anfört och nyss låter omnämnde, nemligen att jorden nnder sekler innehafts af en ensam arfvinge efter anfvinge. Den ärade talaren anförde vidare, stt detlåge len motsägelse deruti, att jag ansåg det vara I statsekonomiskt klokt att bibehålla vår nuvarande , grundränta, under det jag å andra sidan fann det vara nära nog omöjligt, och således, trodde han, utan tvifvel, äfven oklokt att införa en ny skatt af denna natur der den ej finnes. Det är likväl J en ganska stor skilnad, skull8 jag tro, mellan latt bibehålla hvad man eger, och att söka tillegnå -Isig något som man icke har, och som endast med I svårighet eller förlust kunde erhållas. Svenska I kronan har den lyckan att vara i besittning af en stor national-egendom i de staten tillhöriga grundräntorna, och det måtte väl icke vara ett bevis på oklokhet att man behåller hvad man har, derföre att förvärfvandet af en sådan egendom numera skulle vara förenadt med stora svårigheIter, eller nästan omöjligt. Denna sjelfpåstådda svårighet att förstå den skilnad, som härutinnan förefinnes, synes mig — jag måste tillstå det — ganska misstänkt, men lyttrandet är dock i sjelfva verket ej så farligt, ;ty det får väl ej tagas alldeles efter ordalydelIsen. — Det döljer sig nemligen dervid en underförstådd slutledning — en sofism — som skulle I kunna öfversättas med ungefär följande resonnement: Då jag, som allmänt erkännes vara en I utmärkt klok och skarpsinnig iman, säger mig licke förmå uppfatta och förstå en framställd sats, .Iså ligger derati ett säkert bevis på att den framIställda satsen måtte vara obegripli eller oriktig. Utan tvifvel är för talaren Benthams ryktbara arbete om parlamentariska sofismericke obekant, och han vet också då, huru just denna af mig nyss antydda sofism blifvit framhållen såsom rätt vanlig och äfven af honom fått sitt särskilda namn, nemligen: Sophisme de l ignorance affectee, Id. v. s. den tillgjorda okunnighetens eller enfaldens sofisme, . Till slut stegrade talaren. sina påståenden, I det han sade, att det vore staten oväri igt att ej T vilja godtgöra en gammal orättvisa. Jag får T härvid förklara, att äfven jag är af den mening att om en orättvisa blifvit begången — lika godt för huru länge sedan det skedde — så bör den odtgöras. Men, mine herrar! godtgörandet af en förra orättvisan sker icke derigenom att man nu begår en ny orättvisa, utan dertill fordras att man uppsöker den person, som orättvisan tillskyndats eller dennes rättsinnehafvare. Huru skall likväl dessa personers identitet kunna bevisas annat än genom företedda handlingar? lHvar och en som gör anspråk på den grundrän tan, som är åsatt den j han eger, måste dokumentera sina anspråk. Emellertid just derför att man icke kan åstadIkomma den bevisning härutinnan, som är nödTvändig, har man tagit sin tillfygt till den s. k. kollektiva orättvisan, d. v. s. att man — såsom jag nyss antydde — rg att orättvisan blifvit begången mot sjelfva jorden och att dess odling hindras genom otidliga skatter. Men huru låter detta talesätt förena sig med det alldeles nya argument, som den ärade talaren straxt derframdrog, att nemligen konkurensen etter dyik med grundränta intecknad jord är så stor — j lan grund af lättheten att i anseende till minskad köpeskilling förvärfva densamma — att derigenom fara uppstått för frestelse till öfverbetalning, och att jordegaren till följd häraf utsattes Tför en ytterligare olägenhet? Är verkligen belgärligheten efter sådan jord så stor, att till och med lidande för egaren derigenom kan uppstå, så skulle man väl efter vanlig slutkonst, nödas tro, att det förhållande, som föranledt detta begär. nemligen att en del af jordens värde vid köp får innestå, snarare är nyttigt än skadligt. . Hade någon annan, t. ex. jag. ramställt detta Jargument, är jag fullkomligt öfvertygad om, att man skulle framdragit detsamma såsom det allra skarpaste bevis på att ingen oriktighet åtminÅstone i statsekonomiskt hänseende, skett, eller kan sägas vara för handen, då förhållandet verkat till den grad förmånligt, att skattehemman påstås vara så eftersökta att den starka konkuI rensen till och med vore skadlig för deras egare. Men jag vill försöka att ytterligare upplysa denna fråga genom ett exempel. , Om någon, under nuvarande förhållanden, I Iekulle sälja ett större pods. som är utarrendetIradt eller upplåtet på vanliga vilkor till en t mängd åboar, och försäljningen skedde på det sätt, att hvar och en af arrendatorerna eller , åboarne öfvertog sin innehafvande del af godset . mot en årlig, bestämd ränta i stället för arrende, Iså hemställer jag, hurnvida man icke skulle r finna en sådan handling ganska tidsenlig, och lämplig, och om den icke skulle framställas så. , Isom förtjent af efterföljd, då derigenom en hel I samhällsklass, förut bestående af endast beroende r I brukare, upplyftades till sjelfständiga egare al -ljorden, hvilken visserligen vore betungad med olen grundränta, men som dock, i sin egenskaj af sjelfegande. förlänade en långt tryggare ställ i ning åt dess innehafvare för framtiden. Mer Jom sedermera några hundra år härefter, inne t hafvarne af de fordna arrendatorernas hemmar . I skulle säga: Vi äro utledsna vid vår ställning vår jord är så hårdt beskattad, att vi helst ville . Ise oss befriade från vår jordräntan, genom at få densamma efterskänkt. Skulle det ligga rättvisa i ett dylikt anspråk? Och likväl ärde precist samma förhållande, fast i fråga om rän e tans belopp vida lindrigare, som nu inträffat åt . minstone med afseende å en stor del skattehem n man, för hvilka man begär att få ordinarie rän 4 tan efterskänkt. .. Jag minnes ej med säkerhet, om det va a lsamme ärade talare, som jag förut åsyftat, elle st någon annan, som ville lägga mig till last in konseqvens, derför att ja förut förordat tack jernstiondens borttagande, men nu motsätter mij grundskatternas afskaffande. Det tyckes verkli gen, ehuru otroligt det är, som om denne talar ej gjort sig reda för skilnaden mellan tackjerns it tionde och ordinarie ränta. Den förra är, eller rättare sagdt var, likvä ;r en årlig, obestämd beskattning, som utgick efte a I den mest orättvisa beräkningsgrund, man nästa m sagdt kan tänka sig, nemligen brutto-produktic otnen. Denna skatt, hvilken på grund häraf me allt skäl blifvit afskaffad, var således till si rI natur alldeles olika med grundräntorna. hvilkt lll såsom hvar och en vet, i rak motsats mot d å orättvisa produktions-skatterna, utgå till ett ft n länge sedan bestämdt, oföränderligt belopp. an har slutligen också talat om den enighe som borde sökas, och att denna enighet, hvilke utgör samhällets styrka, endast kan vinnas g rnom eftergift i fråga om grundskatterna. Äfve sa I jag uppskattar enigheten inom den lagstiftand nmakten till sitt fulla. höga värde, men jag vi lå l gar bestrida, att den bör eftersträfvas I rättvisans bekostnad, och att den må köp genom eftergiit för obilliga, oberättigade a ig I sp! och såsom sådana måste jag fi ej min del; anse fordringarne, att de grundrä na tor, som af ålder ra jorden, allt eft tt) dess olika natur, och som egas dels af state e-dels af enskilda, nu skulle, mer eller mind — I fullständigt eller hastigt efterskänkas till pe ersonlig vinst för den närvarande jordegare så Mine herrar! må vi blifva eniga. Men det wekan icke ske genom slappa eftergifter för fc mdringar, som sakna giltig, rättmätig grund, o ed, hvarigenom, utan tvifvel, än ytterligare anspr ani samma riktning skulle uppmuntras. Jag medvifver gerna att tider hafva funnits r.