Aftonbladet – 21 juni 1872, sida 3

olika omsorg och drift, som egnades åt jordens på Men jag frågar, om icke ett förfarande, medelst hvilket man på vissa idkare af en för hela landet nödvändig näring lägger ojemnt tilltagna fixa belopp såsom skatt, medan andra idkare af samma näring äro från dessa skatter alldeles fria, innebär en orättvisa icke blott mot den så behandlade enskilde skattdragaren, utan mot samhället i desshelbet, För min del kan jag ej draga någon annan slutsats af ett dylikt resonement som -den:ärade talarens, än att det visar ohållbarheten af sjelfva grunden för en så ordnad beskattning som den i fråga varande. Hvad åter beträffar samma talares påstående om det statsekonomiskt fördelaktiga att hafva mådskatter, så har den värde talaren sjelf eränt omöjligheten att införa dem, om de icke finnas. en vore det verklig statsekonomisk fördel att hafva en sådan beskättning som grundskatterna. d. v.s. vore detta hela samhällets bästa, så vore detej omöjligt att införa dem; sakIna de åter till den grad öfverensstämmelse med anspråken på en jntaglig beskattning, att de ej kunna införas, måste det äfven vara statsekonomiskt oklokt att hafva dem qvar. Jag kan sålunda icke annat finna, än att äfven i detta fall talarens skäl äro sådana, att han vederlägger sig sjelf. Det vill synas mig, som det icke länder till mycket gagn, men väl till skada vid den förevarande vletiga frågans lösning, om man inskränker sig till att ändamålslöst äpröra sinnena genom att behandla de framstälda yrkandena på ett sätt, som endast tjenar att upplifva hågkomsten af hvad som i förra tider, skett ge: nom våld och orättvisa, likasom vi torde böra vara öfverehs derom, att det är ovärdigt staten att anse, att enär den åtgärden, medelst hvilken grundskatterna tillkommit, egt rum för ett par hundra år tillbaka, och de samma sedermera fått fortgå utan att blifva undanröjda,preskription skulle åkommit och anmärkning emot åtkomsten ej vidare få göras, Ett dylikt förfarande må gälla för rättsförhållanden enskilde emellan; men staten är det väl i dylikt fall icke värdigt, att bakom skyddet af en sådan rättsanstalt som preskription vilja undandraga sig godtgörandet af gammal orättvisa mot sina egna medlemmar, Jag tror derför, att man gör rättast, om man tager frågan, sådan den är och sådan den här föreligger, och söker besvara spörsmålet: Hvad är gagneligt nu för samhället i sin helhet? Är det rätt och är det nyttigt för det allmänna, att bibehålla dessa af historiska förhållanden föranledda, men icke berättigade oregelbundheter, eller bör man sträfva att undanrödja dem? På detta sätt tror jag. att man bör se frågan, och om man det gör, kan jag för min del icke inse; att något annat svar kan gifvas, än att man bör borttaga grundskatterna. Jag ber att till stöd härför få åberopa hvad betänkandet och dervid fogade reservationer utvisa, eller att, huru olika foningarna än varit i afseende på gnunden hvarför och sättet huru en åtgärd i-sådan syftning lämpligast och bäst skulle kunna genomföras, likväl hos statsutskettetsledamöter — endast varit en mening derom, att det vore lyckligast att få bort grundskatterna, samt att för detta ändamål något borde göras och föra snart. — Detta är ock efter min öfvertyge se frågåns rätta ståndpunkt, och att hvad som kan och bör göras fcko får åstadkommas genom några häftiga omkastningar i bestående förhållanden, utan så, att öfvergången sket långsamt och med så liten rubbning som möjligt, deröm böra icke heller meningarna vara mycket delade. Inom utskottet var en detalj af frågan Särskildt föremål för meningsutbyten. De giälde formen för den underdånviga skfifvelse, som utskottet föreslagit. Man anmärkte mot densamma, att riksdagen icke borde begära en dylik åtgärd af Kongl. Maj:t uti — såsom anhängarne af denna åsigt tyckte — allt för allmänna ordalag, utån att man börde med bestämdhet uttrycka, huru man önskade saken behandlad och hvad man för ändamålets vinnande ville medgifva.. Då R deltagit i utskottets beslut, anhåller jag att få angifva de skäl, hvilka enligt mitt förmenande -kunna anföras för dess riktighet. Om nemligen utredningen af frågan hunnit så långt, att någon anledning vore för handen, att inom riksdagen funnes en bestämd mening derom, huru frågan i detalj skulle lösas, borde man visserligen icke tveka: att klart uttala hvad man ville; Men jag tror icke, att åsigterna ännu lyckats så förena sig om något visst detaljeradt förslag, att det kan anses vara rätt ett framlägga det för regeringen och sålunda söka binda regeringens pröfning af ärendet. Vid sådant. förhållande och då jag förestälde mig att, med hänsyn -till sättet för frågans lösning, flere förslag skulle kunna framläggas utom dem. som i motionerna förekommit, ansåg jag det vara bättre öfverensstämmande med frågans ståndpunkt och regeringens ställning, att hon med den fullständigare öfverblick af alla förhållanden, som vore för henne möjlig, toge frågan under Spröming och sjelf framstälde det förslag, som syntes henne vara för det eftersträfvade syftemålet rättast och bäst. Den mening, som åyrkade ett mera detaljeradt förslag, fann sina hufvudsakliga målsmän bland de åtta reservanter från Första kammaren, hvilka vid betänkandet jemväl fogat ett formligt förslag till ett af dem jär sätt för grundskatternas aflösning. Hvarför je för min del icke kunnat instämma i detta förslag är först och främst, att, då epligt detta förslag en sjettedel af den inkomst staten för närvarande åtnjuter af grundskatterna skulle komma att på en gång ur budgeten uteslutas, jag befarar, att förslaget, i fall jet antages, måste, om också blott för en gång. föranleda en större rubbning i statsverkets ställning, än jag anser för reformens genomförande behöfva ega rum. Vidare och då, efter samma förslag, grundskatterna komma att utgöras till oförändradt belopp under en-tid af fyrtio år, skulle ingen lättnad beredas den nu varande generationen, hvilket af samma grunder, som ibetänkandet. agifres och--med stöd af-hvilka-en partiet och successiv-alskrifning Witfvitjemräl örordad, icke torde vara rättvist och-ännu min: dre med billighet förenligt. Slutligen har Jag icke kunnat gilla reservanternas förslag derför, att vid de fyrtio årens slut förhållandena i finansielt hänseende kunde hafva så gestaltat sig, att en allt för tvär förändring i statsverkets tillgångar komme att inträda; då på en: gång hela skatteinkomsten upphörde. För öfrigt har jag ej kunnat göra mig klart, hvilken större trygghet skulle beredas staten, derest under aflösningstiden grundskatterna till deras nu varande belopp öfverlätes åt allmänna hypoteksbanken, än om staten uppbure dem. På dessa grunder har jag icke ansett de nämnda -reservanternas förslag vara antagligt. Att åter jag icke kunnat biträda de särskilda förslag, som afgifvits af ett par andra reservanter, dertill är anledningen tillräckligt uttalad i betänkandet, då der framhålles, hurusom en fullt nöjaktig lösning af frågan icke ernås på annat sätt än genom grundskatternas fullständiga afskaffande. I öfrigt lär väl förhållandet vara, att äfven hos en del talare, som förordat bifall till hvad statsutskottet föreslagit, icke varit rådande full belåtenhet med utskottets förslag, derför att detsamma afser både afskrifning och aflösning. Så frågade en talare på Skånebänken nyss, hvad utskottet menade med uttrycket: -aflösning och afskrifning i förening, och i skall derför söka att lemna en förklaring deraf. Jag får då för min del säga, att lika väl som jag anser, att i förevarande hänseende partiella afskrifningar äro under alla förhållanden berättigade, enär de, som nu utgöra dessa skatter, till någon del återfå den under en annan form, likaså håller jag före, att aflösning i viss mån bör i fråga omma. Det torde nemligen kunna antagas, att en del af den s.k. jordeboksräntan tillkommit li behörig ordning. om ock vissa, tillsatser till densamma icke torde kunna erkännas hvila på fallt rättsenlig -grund. Jag .tror. således att hyad man: iörsträdesvis bör fordra af och åsyfta