Aftonbladet – 21 juni 1872, sida 3

Grundskatterna. (Forts. fr. gårdagsbl.) Hr Dufva: Af de talare, hvilka hittills yttrat sig under denna öfverläggning, har egentligen blott en enda med bestämdhet uppträdt emot statsutskottets förslag. Innan jag. öfvergår till några yttranden med anledning af utskottets betänkande och reservanternas framställningar, anhåller jag för den skull att få upptar a till bemötande i ett och annat hänseende hvad som blifvit anfördt af denne talare eller den samme ledamot på Stockholmsbänken, som näst före mig för andra gången hade ordet. : Då han först yttrade sig, började han med den förklaring, att hans åsigt i denna fråga stode i uppenbar strid med hans enskilda intresse, enär han skulle hafva vinst utaf, att grundskatterna borttoges, och att han derför kände ett visst lugn att kunna säga sig vara i en sådan ställning till den föreliggande kinkiga frågan, att han ej vore af enskilda intressen påverkad. Jag har vid ett föregående tillfälle i en anrän fräga uttalat min mening om detta sätt att inblanda enskilda förhållanden i frågor om vigtiga riksdagsangelägenheter. Det må vara lugnt för den enskilda ledamoten att afgifva en sådan förklaring, som vi nyss fingo höra, men för min del får jag säga, att för bedömande af det egentliga värdet af densamma det synes mig nödvändigt, att helt andra och flere förhållanden lades i dafen än som innefattas i ett dyliktuttalande. Det igger alltid i dessa förklaringar, ehuru lugnande de än må kännas för den som dermed uppträder — mot andra, som jemväl äro pligtige att vira sig i samma fråga, en viss påpekning eller äntydan, hvilken för visso icke missförstås eller förbises och som i förhandlingarna inlägger ett moment, hvilket enligt min föreställning borde vara långt borta. Vi äro här: såsom svenska folkets representanter för att yttra oss öfver hvad som utgör föremålet för vår pröfning. Men här föreligger icke någon fråga derom, huruvida utgången af öfverläggningen må medföra eller icke medföra fördel för den enskilde representarten, och det torde för den skull vara bäst att här lemna alla dylika betraktelser å sido. Under förmälan vidare, att de, som påyrkade en åtgärd i den af utskottet angifna syftning förklarat, att man blott fordrade rättvisa, frågade den förenämnde: talaren, om med detta uttryck menades rättvisa mot jordlapparne:; eller mot egarne af skattejorden, och han förmenade, att någon orättvisa 1 egentlig mening icke kunde tillskyndas den känslolösa jordtorfvan, emedan denna icke hade något ondt utaf, om den vore betungad med högre skatter än annan jord. Jag medgifver, att sådan kan kärleken till den svenska Jorden vara, att man icke bekymrar sig om, att en del af denna jord genom olämpliga och tunga skattebördor qvarhålles i sämre odling och skick än denkunde och: borde vara. Det må i detta hänseende bero af hvars och ens smak att tycka hvad med hans åskådningssätt öfverensstämmer. Men en orättvisa emot jordegaren lär det väl dock alltid få anses innebära — för så vidt som denne drifver -en näring, hvilken för det helas bestånd är gagnelig och af vigt — om man genom ovisa stadgar och författningar försätter honom i en sådan ställning, att han har vida svårare än andra yrkesidkare under eljest lika förhållanden att med fördel bedrifya sin för samhället nödvändiga näring. I sammanhang härmed vill jag fästa appmärksamhet på det ständigt återkommande talet, att de, som nu erlägga dessa grundskatter, emottagit jorden med ett derefter lämpadt kapitalvärde och att ur sådan synpunkt grundskatternås bibehållande icke vore förenadt med någon orättvisa. Detta påstående låter bra i teorien och såsom fras, men jag betviflar, att det håller stånd vid betraktande af förhållandena sådana de visa sig iverkligheten. Den lär oss, att ju större konkurrensen är, desto högre blir priset på en vara och tvärtom. Men ju mera kapitalvärdet nedsättes, desto flere blifva i tillfälle att köpa, och priset stiger derigenom; så är det äfven här. et ligger i sakens natur, att den jord, som är belastad med dessa skatter, skall, i synnerhet då annan jord är nära skattefri, hållas i jemförelsevis lågt värde. men å andra sidan sätter det låga priset allt flere i tillfälle att spekulera på dylik Jord, hvarigenom inträffar, att jorden åller sig högre i värde; och då de personer, hvilkas förmögenhetsvilkor icke medgifva dem att köpa denna jord, ännu mindre någon starkt beskattad hemmansdel, tyvärr också gemenligen sakna förmåga att rätt beräkna ränte-,och kapitalförhållanden, drifvas de lätteligen af åtrån efter eget hem på egen torfva att betala jorden mera, än de efter tillförlitliga grunder bort för densamma erlägga. Om nu detta är det praktiska förhållandet, hvilket jag icke gerna tror att man skall kunna förneka, är detsamma icke tillfyllestgörande besvaradt med den invändningen, att dessa perser ner få skylla sig sjelfva, då de handla så oklokt, att de köpa för dyrt, enär just den omständighet, som man anför till nd för skattens berättigande, eller att den skulle hålla den beskattade jorden i motsvarande lägre kapitalvärde, visar sig ej inträffa, utan skatter fast hellre bidraga att framtvinga ett allt för högt inköpspris på skattejorden. Den ärade talaren förklarade vidare, att på den af några andra talare framställda frågan, när grunräntan med rätta blifvit pålagd skattejorden, han kunde gifva ett godt svar, — sade han — då kronan upplät mark till odling, var det kronans rättighet att vid upplåtelsen göra hvilket förbehåll som helst, och den åsatta räntan var således en berättigad fordran från kronans sida. Man har ofta och med mycket skäl hört åberopas såsom något ärofullt och lyckligt för-vårt land, att den svenska jorden icke vore någon eröfrad jord. Intet främmande folk har tagit den från de rätta egarne och genom sin chef — han må nu kallats konung eller hvad annat som helst — låtit utskifta bland eröfrarne. Det är svenska folket sjelft, som från början uppodlat denna jord och med odlingens rätt blifvit egare af den samma, icke kronan som bortskänkt den. Jag vet visserligen, att besynner liga urkunder finnas, sådana som Helgeandsholms beslut och andra, i hvilka omtalas, att kronan vore jordens egare. Anmärkas bör dock, att dermed afsågs allenast den då varande oröjda delen af landet och den nodlade jorden, men icke den, som redan burit skörd på skörd. Den satsen, att från kronan all eganderätt till jorden utgått och att kronan derför og att vid bruket deraf fästa vissa vilkor, får således icke tillerkännas någon giltighet, och än mindre går det an att tillämpa np de skatter, hvilka genom bevillning kommit till stånd under vida senare tider. Det var på 1600-talet, som de flesta grurdskatterna först beviljades såsom tillfälliga skatter, de der åtogos och utgingo för ett eller flere år i sender, till dess de sedermera genom vanans makt, de skattdragandes efterlåtenhet, bristande insigt och ouppmärksamhet på egna rättigheter sanit de maktegandes intressen kommit att allt fortfarande utgå. Den ärade talaren, som i sitt senare anförande sjelf begränsade påståendet om kronans eganderätt till de egentliga så kallade kronohemmanen, förmenade, att, då tilldessa hemman kronan måste anses vara oomtvistad egare, kronan också haft rättighet att för dem göra förbehåll och åsätta ränta. Detta påstående låter bättre säga sig. Huru berättigadt emellertid detsamma må vara i hela sin vidd eller rörande alla forna kronohemman, finner man först, om man går till grunden och ser till. huru en stor del af dessa kronohemman antägligen tillkommit. De egdes kattebönder, hvilka erlade skatt till kronan, om behagade skänka eller a skatten till vissa höga herrar, söm mot lag slogo under sig eganderätten till jorden. till dess slöseriet med sta