Aftonbladet – 21 juni 1872, sida 2

nom och hans nära anhörige mr Treherne, berörde sedan den bekantskap han sjelf varit, nog lycklig få göra med doktor Salisbury, på grund af hvilken han genast sökt misserna Salisburys sällskap ombord, ända tillshan af Elfrida funnit sig så fängslad, att han i ett obevakadt ögonblick förklarat sig, vunnit hennes genkärlek och bifall till förlofningen, så att allt hvad han nu hade att säga, var att utbedja sig doktor Salisburys medgifvande med beaktande af att hans oberoende ställning medgaf ett oförtöfvadt bröllop. Mrs Salisbury dröjde med envishet vid hoppet, att hennes man icke skulle gifva sitt samtycke, men hans tystnad, då hon bönföll om hans beslut, öfvertygade henne, att han icke var på hennes sida. O, Robert, sade hon, under det talrika tårar banade sig öfver de bleka kinderna, jag är så djupt bedröfvad, jag som så inRerligt bedt och hoppats att få behålla dem hos mig åtminstone en tid. Du vet hvad det kostade mig att skiljas från den ena efter den andra nästan strax de blifva födda. Allt hvad jag lefvat på under dessa många tjugu år har varit hoppet att se dem åter. Jag har inte som andra mödrar varit lycklig nog få följa utvecklingen af deras ungdom. Äfven deras första steg ha blifvit vaktade af andra ögon, deras första ord jollrade för främmande öron. För deras skull har jag afsagt mig en moders högsta sällhet, jag har uthbärdat alla plågorna, det vet Gud, och småkat intet af glädjen, Hvad skulle ha hållit mig Vid lif, Robert, ända tills nu, om inte tanken, att jag ej ku lö, förrän jag återsett mina dyra barn?j Har du inte sjelf brukat deras kära namn för att vederqvicka mig och uppkallat alla mina krafter att för deras skull bekämpa