Aftonbladet – 21 juni 1872, sida 2

tranville slutligen det förslaget till Fish, utt man skulle bedja domarne att förlänga len af traktaten fastställda betänketiden. Men Förenta Staterna vägrade att inlåta sig härpå och kastade hela ansvaret för ett ippskof på England. Situationen är såleles denna: Amerikanska regeringens agent Bancroft Davis har afrest till Geneve med en inlaga, affattad till fördel för Förenta Staterna. Denna inlaga, som slutar med att fordra ersättning för alla de förluster, såväl indirekta som direkta, Förenta Staterna lidit genom de engelsk-konfedererade kaparne, öfverlemnas utan vidare i enlighet med traktatens klausuler till skiljedomstolens arkiv. Britiska regeringen har likaledes skickat sin agent, lord Tenterden till Geneve för att öfverlemna en inlaga, affattad till fördel för Storbritannien. Men sannolikt är, att han skall öfverlemna den till domstolen endast under det dubbla förbehåll, att den endast skall komma i betraktande, så vida det af England fordrade uppskofvet blifver medgifvet och att båda parterna kunna blifva ense om ersättningen, Men om England går tillväga på detta sätt, tro vi oss kunna försäkra, att Förenta Staternas agenter skola framställa en eftertrycklig protest deremot, genom att framhålla, att britiska regeringen icke kan göra öfverlemnandet af sin inlaga beroende af något vilkor, att det endast tillkommer domarne att döma om lämpligheten af att bevilja parterne ett uppskof, och att desse icke ha annat val än att erkänna eller underkänna den skiljedom de sjelfve från början underkastat sig. Rörande underhandlingarna mellan Thiers och grefve Arnim om de ockuperade departementens utrymmande meddela flere franska och engelska tidningar följande uppgifter. Grefve Bismarcks förslag äro följande: Tyska regeringen skall låta sina trupper utrymma fyra departement den 1 Januari och två den 1 Mars 1873, om Frankrike före den 15 December betalar en milliard kontant och två milliarder i vexlar på fyra och åtta månader. Belfort kommer att hållas besatt tills vexlarne äro betalda. Den reformerta synoden i Paris mottog den 15 dennes en deputation från presbyterianerne i Förenta Staterna, hvilken lyckönskade synoden till, att det var den förunnadt att sammanträda under en fri styrelse, och tillade att dess förhandlingar med intresse följdes af den kristna verlden. — Derefter fortsattes diskussionen angående trosbekännelsen. Clamageran visade, att den sanna protestantismen består i den fria tolkniogen af evangelium, och yttrade, att de frisinnade protestanterne tro på Kristi uppståndelse såsom ett moraliskt faktum, men icke såsom ett materielt faktum. I samma anda yttrade sig Coquerel. Vaurigand, tillhörande det ortodoxa partiet, svarade på de förstnämndes anföranden. Gachon, tillhörande det liberala partiet, förestälde högern nödvändigheten af fri forskning och förklarade, att en schism var omöjlig, om menigheterna fortforo att erkänna de frisinnade protestanterne såsom medlemmar af kyrkan, ty pastorerne skulle aldrig öfvergifva dem. I tyska riksdagens möte den 15 Juni I framställde deputeraden Seelig en interpellation, huruvida fortfarande skulle byggas på hamnen vid Kiel. De i budgeten upptagna summorna, anmärkte han, antydde icke på någon fortsättning af arbetena. Men inställningen af dessa satte troligen hela företal gets framtid i fara, enär de påbörjade arI betena skulle taga skada och de uppställda I maskinerna förstöras. Interpellanten hoplpades att få ett bestämdt svar i denna för hela Tyskland vigtiga fråga, på hvilken det I berodde, huru det skulle gå med en krigshamn, som hela Europa hade skäl att afunIdas Tyskland. Härpå svarade marinministern general v. Stosch: Krigets erfarenhet har visat, att de påbörjade fästningsverken vid Wilhelmshafen äro för små, hvarlemot de vid Kiel äro för stora. Vid Wilhelmshafen fordras längt större fästningsanläggningar, än som till en början voro lämnade, och man måste börja en half mil lutanför hamnen, om man tillräckligt skall TT betäcka de storartade anläggningarna, Till följd deraf fordrar Wilhelmshafen vida större anslag, än som äro upptagna på budgeten. I Kiel har kriget deremot visat, att torpedos och spärrningarna af inloppet skydda Ihamnen vida bättre än man förut antagit, att strömgången der icke är stark nog att d hindra att spärrningarna bilda ett fast och T kraftigt värn, som kan betäckas genom lätta batterier. Med afseende på Kiels framtid Ikan jag lugna deputeraden Seelig med, att det alldeles icke är meningen att uppgifva Kiel. Jag hoppas, att nordostkanalen så väl i landets som specielt i marinens och I sjöförsvarets intresse verkligen skall blifva utförd (bifall), och då skall Kiel blifva nöd vändigare än Wilelmshafen och få en ökad I betydelse. Kiels betydelse är emellertid reJdan pu icke ringa, enär man der har den bästa hamn i Östersjön, Angående det närvarande tillståndet af anläggningarna i Kiel kan jag tyvärr icke motsäga deputeraden Seelig. De fordringar, som kriget ställde på flottan, hafva i utomordentlig grad förhöjt marinens behof, och på grund af det knappa anslaget af 8 millioner måste besparingar göras i Kiel, under det nödvändigTheten bjöd att befrämja anläggningarna på landra ställen, synnerligast i WilhelmshaIfen. Dessa sistnämnda anläggningar äro nu nära sin fullbordan. En omflyttning af anslagen är nu önsklig, på det att anläggningarna i Kiel icke må spolieras, äfvysn om .J man ej i den närmaste framtiden kan vänta lhågon betydligare utveckling af dessa anlläggningar. j