Aftonbladet – 21 juni 1872, sida 2

Underhandlingarna mellan England och Förenta Staterna angående den föreslagna tilläggsartikeln till Washingtontraktaten ha ännu icke leåt till något resultat, hvadan skiljedomstolen i Geneve, som redan den 15 dennes började sina sammanträden, ännu icke kunnat börja behandlingen af Alaba mafrågan och sannolikt måste ajournera sig. Vid första sammanträdet framställde Englands ombud, lord Tenterden, för domstolen det sakförhållandet, att allvarsamma skiljaktigheter rörande en vigtig punkt ännu egde rum, och begärde någon tids uppskof för att afvakta instruktioner från London. Förenta Staternas ombud, Bancroft Davis, gjorde några invändningar, men efter en kort diskussion beslöt domstolen att icke ånyo sammanträda förr än den 17 kl. 2 e m. Sammanträdet den 17 hölls för slutna dörrar. Såsom man sedermera genom ett telegram erfarit, afgaf Bancroft Davis den förklaring, att han, innan han kunde samtycka till skiljedomstolens ajournering, måste inhemta instruktioner från Washing ton, emedan tilläggsartikeln ännu icke vore ratificerad, samt att Amerika vidhåller sina ersättningsanspråk för indirekta förluster, sådana de föreligga för domstolen, ända till dess frågan om tilläggsartikeln blifvit afgjord. Amerika hyste ingen önskan om domstolens ajournering. Af de underhandlingar, som hittills egt rum rörande ifråga varande tilläggsartikel, och af den invecklade frågans närvarande ställning gifver Memorial Diplomatique följande öfversigt: Mot all förväntan har den tvist mellan England och Amerika, som föranledts genom den del af Washingtontraktaten, hvilken rör de s. k. indirekta ersättningsanspråken, ännu icke blifvit bilagd, och efter två månaders ifriga underhandlingar har frågan ännu icke kommit längre än vid stridens början. De båda regeringarna äro dock nära att komma till en biläggning af saken, ja de ha blifvit fullkomligt ense om hufvudfrågan, de indirekta ersättningsanspråken, som Förenta Staterna samtycka till att återtaga. Detta göra de dock endast på ett vilkor, hvars berättigande det är svårt att bestrida: England skall aldrig framställa några fordringar mot Amerika, liknande dem, på hvilka det nu vägrar att gå in. Lord Granville tycktes först fullkomligt vilja ansluta sig till detta förslag; men vid redigerandet af den tilläggsartikel till traktaten, som skulle vara ett uttryck derför, specificerade han under benämningen indirekta förluster endast vissa slag af förluster, som för framtiden icke skulle kunna göras till föremål för ersättningskraf. Förenta Staterna anmärkte, att denna klassifikation af förltästerna i direkta och indirekta var fullkomligt godtycklig, att det var omöjligt att på förhand bestämma hvar de af en eller annan anledning framkallade direkta förlusterna sluta och de indirekta börja, att det här gälde en pröfning, vid hvilken man ständigt måste taga de särskilda omständigheterna vid hvarje specielt tillfälle och många andra underordnade punkter i betraktande, att en tilläggstraktat, som hvilade på en så sväfvande grundval, långt ifrån att vara en lösning, tvärtom skulle vara en ny orsak till stridigheter, att man, för att en gång få denna fråga afgjord, borde tydligt förklara, att de båda kontraherande parterna för framtiden icke skulle framställa några fordringar, som grundade sig på den andras försumlighet eller vanmakt i fråga om uppfyllandet af sina neutrala förpligtelser mot den andra. Engelska regeringen gjorde invändningar, som dock icke kunde leda till något resultat, emedan Förenta Staternas senat stod i begrepp att ajournera sig, och ett afgörande måste ega rum innan den 15 Juni, den i Wasbingtontraktaten fastställda tidpunkt, inom hvilken de båda parternas inlagor måste vara inlemnade till skiljedomstolen. Emedan tiden skyndade, framställde lord RR RR RR Ör ön ar Rn ae