Aftonbladet – 21 juni 1872, sida 2

STOCKHOLM den 21 Juni. Det är säkert i friskt minne hos hvar och n, som för ett årtionde tillbaka deltog i denl olitiska diskussionen i vårt land eller följde . en med sin uppmärksamhet, att den frisin-: ade pressen, likasom de frisinnade ledamö-. erna af nationalrepresentationen, vid be-l. andlingen af frågan om de då föreliggande ;rslagen till kommunalförfattningar endast ed stor tveksamhet understödde dessa förlag, emedan åtskilliga i dem förekommande estämmelser voro långt ifrån att tillfredställa ens de måttligaste anspråk på en rättis och billig fördelning af kommunernas nvånares inflytande på ledningen af och ården om deras gemensamma angelägenheer, och emedan enligt dessa förslag, sjelftyrelseprincipen kunde väntas komma att ida icke ringa intrång af administrativt örmynderskap. Men faran, att hela den å ane bragta organisationen af vårt kommualväsende kunde komma att för långliga ider skjutas åsido, var så stor, att man på len liberala sidan fann sig föranlåten att inderstödja lagförslagen och taga dem med jeras brister, i förhoppning att, om man en sång vunnit hufvudsaken, den allmänna orsanisationen, bristerna nog skulle efter hand cunna undanrödjas, och detta desto lättare ch snarare, ju mera i ögonen fallande de Toro. I synnerhet hade man anledning hoppas, tt de nya författningarnes svåraste lyte, de rimliga och rent af anstötliga bestämmelerna rörande den kommunala rösträtten, cke skulle kunna synnerligen länge motstå len mäktiga påtryckning, som kunde vänas komma att ega rum för att få detta yte undanröjdt. Men en händelse har nellankommit, hvilken tillåtit denna förwoppning att blott i en mycket ringa grad örverkligas. Anmärkningsvärdt nog är det ust den stora reform, hvilken för landet nneburit ett jättesteg på den politiska utvecklingens bana — nemligen representationsförändringen — som lagt sig hämmande i vägen för ändringar af de i fråga varande bestämmelserna i kommunalförfattninsarne, trots all den ovilja de framkallat. Redan från första stund, då det De Geerska representationsförslaget, med dess aflandsting och af de Stora städernas stadsfullmäktige valda Första kammare, hade blifvit kändt, insäg hvar och en, att försöken att reformera ifrågavarande del af de kommunala författningarna måste hvila intill dess det nämnda förslagets öde hade blifvit afgjordt, och sedan detsamma blifvit grundlag, hafva de, åtminstone i hvad de rört kommunala rösträtten på landet, städse strandat på den invändningen, att man ej finge rubba en af de vigtigaste grundvalarne för den nya representationens sammansättning. Vid hvarje riksdag sedan det nya statsskickets införande har likväl frägan stått på dagordningen, utan attnågot annat resultat vunnits, än den ganska obetydliga modifikation af bestämmelserna om röstgrunden i städerna, hvilken beslöts vid 1869 års riksdag och promulgerades genom den kongl. förordningen den 9 Nov. samma år. Derigenom stadgades, såsom bekant är, dels ett relativt röstmaximum, så att ingen får utöfva rösträtt för större antal röster, än som svarar mot en femtiondedel af stadens (i Stockholm valkretsens) hela röstetal efter röstlängden; dels ett absolut maximum, i det icke för någon får beräknas större antal röster än det, som motsvarar bevillningen för 10,000 rårs inkomst af kapital och arbete. Äfven mot denna ringa eftergift sökte man göra gällande nyss omförmälda invändning i afseende ä dess inflytande på grundvalarne för Första kammaren, och ett förslag i samma syfte, som det 1869 antagna, hade ganska riktigt fallit det föregående året, hufvudsakligen just på denna invändning. Men dels synes missförhållandet i städerna ha varit något mera i ögonen fallande än på landsbygden, dels opinionspåtryckningen från städernas invånares sida varit större, så att år 1869 motståndet i Första kammarens bröts och den lilla eftergiften vanns. På landet gvarstår deremot ännu i denna stund skatte-röstgrunden alldeles obegränsad, så att der ingenting hindrar att en enda röstegande kan diktera kommunalstämmans beslut, i strid emot kommunens alla öfriga invånares mening. Icke mindre än fyra särskilda gånger har lagutsköttet för riksdagen framlagt förslag öm införandet af en begränsning, som skulle i någon ringa mån undanrödja deolägenheter, som äro en följd af det nu gällande stadgandet. Vid 1868, 1869 och 1870 årens riksdagar framlades oförändradt samma förslag. Det afsåg, att ingen skulle få utöfva rösträtt för större antal röster än gom svarade mot en tiondedel af kommunens hela röstetal ef ter röstlängden. Vid 1871 års riksdag kom sig lagutskottet aldrig för att behandla då väckta förslag om ändringar i kommunallagarne, men då dithörande frågor vid inne varande års riksdag åter upptogos,förelade lagutskottet riksdagen ett förslag i afseende å den kommunala rösträtten, hvilket, i det detsamma afsåg att lemna de stora jordegarne, jorddrottarne, i orubbad besittning af den öfvervigt deras stora fyrktal ger dem, endast ville införa en begräsning i hvad som rörde den rösträtt, hvilken grundade sig på andra beskattningsföremäl än jordbruksfastighet, Detta förslag, som var riktadt emot det för kommunernas öfriga invånare betungande inflytande, som pu kan utöfvas af personer eller bolag, som på landet ega större fabriks-, sågverkseller andra industriella anläggningar, föll dock, äfven det, på Första kammarens motstånd. Då vid frågans behandling hade, jemte de gamla farhågorna för rubbningar i grundvalarne för Första kammaren, äfven blifvit