Aftonbladet – 21 juni 1872, sida 2

Grace förmodade att Frida skulle lemna dörren öppen, men till hennes förvåning stängdes den. Grace kunde icke afbålla sig ifrån att undra härpå, sedan hon lagt sig. Hon tänkte också på William Treherne, deras förlofning och Fridas lugn och kom till den slutsatsen att -hennes syster var mycket mera tillitsfall och lycklig, än hvad hon på sista tiden hade haft anledning för moda. Stackars lilla tillitsfulla, lyckliga Elfrida! Om Grace kunnat titta in genom den slutna dörren, skulle hon hafva set! Fridas smärta gestalt halft afklädd kastad öfver sängen, det glänsande locksvallet täc kande hals och skuldror, med hufvudet ned borradt i kudden, och hon skulle då hafv: funnit, att blott denna hindrade henne hör: de våldsamma snyftningar, hvaraf hela der späda varelsen skakades, snyftningar, hvilke voro det enda sanna språket för ett beklämdt och ångestfullt hjerta. SJUTTONDE KAPITLET. Tvifrel och farhågor. Långt efter det Graces oro och Elfrida tårar hade öfvergått i sömn, sutto föräl drarne uppe, inbegripna i ett allvarligt sam tal, för hvilket systrarna uteslutande vor föremål. Brefvet från William Treherne hade verkligen kommit, det hade blifvit af sändt från klubben en stund efter sedar döttrarna gått upp till sig. Att säga de doktor Salisbury var. öfverraskad vid dess genomläsande, vore ett oegentligt uttryck för hans uppfattning af innehållet. Har hade lefvat så länge i Indien, sett så många resultat af dessa länga sjöresor och derunder formerade bekantskaper, att han nästan fruktat att en dylik olycka skulle drabba nå gon af hans döttrar, ty som olycka betraktade han det, desto större, som den enligt.alla