Aftonbladet – 19 juni 1872, sida 3

dast kunde släpa fram en vigt af 3 centner d. v. 8. föga mer än en man drager ensam för det tredje emedan ej den ringaste sanno likhet förefanns, att ej den smittosamm: farsot, som under de senare åren härja bland hundarne på Grönland och som oft: ödelägger samtliga hundarne vid en koloni skulle utbryta bland femtio från en mäng olika kolonier inköpta hundar. Man kund derför antaga för gifvet, att-alla eller nä stan alla hundar skulle dö, innan den dag komme, då de borde användas. Till följd häraf måste tanken på använd ning af hundar för polarfärden öfvergifvas Hästar äro för ändamålet oanvändbara til följd af deras oförmåga att framgå i djur snö. Intet annat dragdjur kunde då kom ma i fråga än det djur, som företrädesvis användes för dylikt ändamål inom den skan dinaviska norden, nemligen renen. Rörande dess lefnadsvanor, dragförmåga o. s. v. har man tillgång till talrika iakttagelser nästar i hvarje arbete, som berör lappska förhål landen. Vi voro döck ej nöjda härmed. Ytterligare direkta upplysningar af erfarne personer insamlades, hufvudsakligast genom hr O. Dickson, och samtliga dessa tycktes visa, att renen vore för ändamålet särdeles lämplig, dock ingalunda för att, såsom man i allmänhet tyckes hafva antagit, med renen resakungsskjuts till pelen, utan för att under isvandringens första tid, medan större delen af deltagarne i expeditionen sjelfva släpa fram sin proviant och utrustning, dels något litet bidraga till hastigheten och lätta vandrarnes bördor, dels och framför allt bilda ett vandrande proviantförråd, som efter hand nedslagtas och förtäres. Genom användning af renar bör antalet af dagar, för hvilka expeditionen kan medföra proviant, kunna ökas med 30. Sjelf kan expeditionen, enligt engelsmännens erfarenhet, släpa med sig proviant för 60 dagar, således i allt för 90 dagar, ett tal, som ytterligare genom en mindre depot på isen i granskapet af. utgångspunkten och genom ett mindre returning party bör kunna något ökas. Expeditionen kan derför verkligen föra med sig proviant för den: tid, som, i fall ej oväntade hinder inträffa, är nödig för att kunna framtränga till målet och derifrån åter uppnå Sjuöarna. Det är ingalunda min afsigt att med dessa rader vilja uppdrifva förhoppningarna på den expedition, som snart skall lemna fälerneslandet, långt hellre vill jag bidraga till deras sänkning, Just den trakt, dit vi ärna oss, lemnar i detta hänseende endast varnande exempel. Oväntade omständighe ter kunna inträffa, den väg, der vi skola ramgå, kan blifva mer oländig, än vi beräkna, öppningar i isen kunna möta, alltör stora för den lilla båt, hvilken vi medöra, renarne kunna blifva obrukbara, vår gen kraft kan vid afgångstiden vara bruen. Jag har endast velat visa, att planen ör expeditionen varit utlagd efter omsorgsullt rädfrågande af den erfarenhet, som på letta fält förut vunnits, och så moget beoröfvande, som varit oss möjligt af de nya örhållanden, hvilka, efter hvad man nu kan intaga, skola möta oss på vår obanade väg. EE J