Aftonbladet – 19 juni 1872, sida 3

I säkerhet är kändt. . å något annat ställe af hela polarbas sinen har 80? aldrig blifvit med fartyg pas fserad, just derför, att på dessa andra ställer is redan vid en långt sydligare breddgrac spärrat vägen, BSärskildt vilja vi nämna att den höga breddgrad, som hrr Payei och Weyprecht sistlidne sommar uppnådde hvilket från vissa håll ej allenast blifvil på ett högst besynnerligt sätt kommente radt, utan förklarats såsom ett verkligt be vis på ett öppet polarhaf, ej ens var 799 d. v. s. omkring 10 mil sydligare än Smee renberg på Spetsbergens vestkust, der un der hvalfångarnes tider ända till 18,000 man skola hafva varit på en gång samlade, och dit än i dag de norska fartygen årligen inlöpa för att afbida skingrandet af de under försommaren på nordkusten af Spetsbergen hopade ismassorna, Under sådana förhållanden måste man anse det vara af erfarenheten bevisadt, att den enda möjlighet som förefinnes att lyfta den slöja, som ännu höljer beskaffenheten af jordklotets nordligaste del, är att upprepa Parrys försök att framtränga-på polarisen, men ej, såsom Parry, under sommaren, då den tätt packade isen är bruten och sönderfrätt, utan under senare delen af vintern, då man kan antaga, att de häraf beroende hindren ej förefinnas. För detta ändamål blir visserligen en öfvervintring norr om 809 nödig, hvarigenom expeditionen blir förenad ej allenast med större risk och besvärligheter, utan äfven med mycket dryga omkostnader — allt detta bör dock fullständigt uppvägas af de upplysningar, man genom en sådan öfvervintring erhåller om den högsta nordens meteorologi, upplysningar, hvilka böra blifva af direkt betydelse äfven för utredandet af klimatets lagar inom vårt eget land. Äfven andra vigtiga vetenskapliga frågor kunna endast genom en dylik öfvervintring erhålla sin lösning, men utrymmet medgifver mig. icke en närmare redogörelse härför. Dessa åsigter gjorde sig gällande vid uppgörandet af planen för den polarexpedition, som nu om några dagar kommer att afgå från Göteborg — den stad, hvarifrån det frikostiga initiativet utgått, hvilket möjliggjorde ett vetenskapligt företag, som seder mera haft att glädja sig åt frikostiga understöd såväl af staten som af de vetenskapliga institutionerna i vårt land; bland hvilka i främsta rummet må nämnas den svenska vetenskapsakademien, som med lifligt intresse omfattat alla våra föregående arbeten i samma riktning. De grunder, som ofvan blifvit anförda, hafva betingat expeditionens reseplan, nemligen öfvervintring i ett för ändamålet medfördt varmt och beqvämt hus vid en breddgrad, vida nordligare än någon, der menniskor förut vistats året om, trägna och omfattande vetenskapliga arbeten såväl vid vinterstationen som under uppoch nedresan ; geografiska arbeten i den ännu så föga kända, öster om Sjudarne belägna delen af polarbassinen och slutligen ett försök att på polarisen framtränga så högt mot norden som möjligt. Om man noggrannt kände polarisens beskaffenhet, skulle man hafva ganska fullständiga data för att bedöma de utsigter, som förefinnas att genom slädfärder på isen nå polen, och man kan tryggt påstå, att i fall isen ej är alltför oländig, om den t, ex, har i medeltal samma beskaffenhet som isen vid vår vändpunkt vid 819 42! år 1868, så är utsigten att nå målet ingalunda så obetydlig, som man vanligen lär föreställa sig. Genom de engelska expeditioner, som utsändes för att uppsöka Franklin och hvilka, genom talrika från fartygen i allä riktningar utsända slädfärder, noggrannt undersökte kyststrägkorna i dem arkipelag, som bildar. Amerikas nordligaste del, känner man i de minsta detaljer den för dylika slädfärder lämpligaste utrustningen; man vet på lodet huru mycket man bör taga med sig af hvarje artikel, huru mygket hvar man kan draga, hurn långa dagsresor man i medeltal kan påräkna o. s. v,. Mer än en af de engelska sledge-journeys (slädfärderna) hafva tillryggalagt en väglängd, lika stor som den, hvilken är af nöden för att från Sjuöarna, norr om Spetsbergen, nå polen och derifrån åter anlända till Sjuöarna, och hvad menniskor gjort förr, borde kunna göras om igen. De hafva dock härvid haft två fördelar, som vi sakna, i det de för det första disponerat en talrik personal, hvilket gjort det möjligt att låta den utgående ex: peditionen beledsagas al ett rettrning party (en återgående afdelning), hvarunder den tid, för hvilken hufvudexpeditionen: kunde medföra proviant, betydligt ökades;l för det andra hafva de visserligen framgått på is, men längs med land, hvarigenom det variv möjligt att madelst förelöpande smärre expeditioner för hufvudexpeditionen utlägga. proviantdepoter, så att denna någon gång kunnat under vägen förstärka sitt medtagna proviantförråd. Vår expedition har ej att förfoga öfver någon stor manstyrka, och någat kraftigt biträde af returping Sr hafva vi derför icke att Tåräkna. Ej heller känner man något land norr om Npetsbergen, på hvilket depoter skulle kunna ned: läggas — isen lämpar sig härtill mindre väl, emedan den rör sig, visserligen långsamt, men dock tillräckligt för att omöjliggöral återfinnandet af de på dess jemna yta uodlagda föremål, -För att ersätta det minus i utsigt till framgåns söm dessa omständigheter betinga. för vår expedition, fanns intet ann?t ;neael än användning af djar till dragare. Redan. vid de engelska expeditionerna har man,. ehuru i ganska inskränkt skala, för detta indamål användt grönländska hundar, Det ; var först vår afsigt att äfven i detta hänseende följa engelsmännens exempel, och 1870 års Grönlandsexpedition föranleddes , just af min önskan att på ort och ställe taga reda på allt, som stod i sammanhag med grönländska hundars användbarhet för dylika ändamål och möjligheten att anskaffa dem i tillräckligt antal. Jag nsåg dock snart, efter att på Grönland ha samtalat med i saken erfarne personer — hundkörning är en art favoritsport för europ6er, som vistas på Grönland — att hundar cke voro. användbara för vår. expedition,1 först emedan deras transnvort till. Frarono la