Aftonbladet – 14 juni 1872, sida 2

slutligen det resultat, att den snart icke skulle behöfva någon föda alls. — Der låg den nu mellan vecken af Elfridas ljusa klädning, fullkomligt omedveten om sin stora värdighet samt känslolös för de tårfulla, oroliga blickar, som med ångest afvaktade lifvets utslocknande. Grace! tfor du att han dör? frågade Elfrida återigen. Ja, Frida lilla, det ser verkligen så ut— svarade hon, samtidigt som det lilla djuret sträckte ut sina lemmar och med en sista ryckning upphörde att andas. — Den är död, Frida, sade Grace tagande den stela kroppen och undersökande hjertat. Ånej, Grace, den är bara mycket sjuk, stackars lilla kräk! Skall jag gå efter en sked och litet mjölk samt försöka gifva den ? Det gagnar till ingenting, mitt barn, ty den är ohjelplig. — Du måste nu skiljas från valpen, Frida lilla! O, Grace, hvad jag ärledsen! jag tyckte så mycket om den och jag har nästan haft det lilla pyret i mina armar allt sen jag fick det. Aldrig trodde jag att det skulle dö så hastigt — jag är så bedröfvad, snyftade hon, Den var inte värd så mycket, Frida — inte sant? frågade Grace betydelsefullt. Värd, hvad? frågade Frida och såg upp från den döda hunden. Allt hvad den hade kostat henne! En gemensam tanke härpå uppstod samtidigt hos dem båda, ehuru ingen yttrade ett ord. Deras ögon möttes, men bortvändes genast med plågsam förvirring, ingen af dem ville visa att de förstått hvarandra. Frida bröt tystnaden genom att häftigt stiga upp och säga: sJa, det är inte lönt att längre sörja