Aftonbladet – 14 juni 1872, sida 2

STOCKHOLM den 14 Juni. HETE i a å Ställningen och opinionerna 1 Norge. (Från Aftonbladets korrespondent.) Krishama den 9 Juni 1872, Den norska ministerkrisens första akt är förbi. Ridån har gått ned, skådespelatne äro hbakem kullssernå sysselsatte att förbefreda sig på sin entrå i styckets nästa afdelning, och den meningsskiljaktighet, som, redan medan ridån var uppe, Visade gig finnas bland åblkåderit om åramnats C5et värde och aktörernes hållning, gifver sig nu luft i ifriga samtal härom och i gissningar, hvad nu skall ske. Har spänningen redat nä nått fin Högsta löjd, ellör skall hon stiga ännu mer? Är det möjligt, att någon af de spelande får förfall och under sjelfva stycket måste lemna från gig sin roll? Blir möllanakten lang, öch hvilken gruppering skall visa sig, när ridån åter går upp? Se, allt detta är frågor, som hvar och en väl besvarat, allt efter som hen helst önskar ätt det skäll oci fenär att det bör gå; någon alldeles opartisk dom om det hela blir det väl för ögonblicket svårt att uppleta inom konungariket Norges gränser Hå det goda skäl, att alla, som besitta de nödvändiga förutsättningarna för att bilda sig en mening om alltsammans, väl nu ha ställt sig antingen på regeringens öller på Yepresentationens sida. En utländing, med hvilken jag för någral: dagår sedan hade tillfälle att samtala om tilldragelserna här i landet under de sena ste månaderna och hvars yttranden jag åliorde med mycken uppmärksamhet i förhoppning att möjligen här finna den mycket eftersökta opartiska domen, anmärkte, att detta slags kriser på ett hår när liknäde den gamla italienska comedia dellarte. Scenariet — styckets förlopp och den slutliga utgången — var gifvet, det var alltid detsamma; men det stod de spelande fritt att utstyra jet med allshänds spistder, drägt ut det på längden elier förkorta det... När jag derpå frågade honom, hvilket då scenariet var, smålog han-och frågade mig, om jag icke hade sett tillräckligt af sådanr ningar i konstitutionella stöter för att na ået och vara förtrolig med den siutliga upplösningen, HBiter denna inledning öfvergår jag till sjelfva tilldragelserna de Isenaste 14 dagarne, öfverlemnande åt en hvar ätt dragå tt moralen ur. der: Sedan tdemonsträtionertia till förikåk för regeringen fortfarit en tid i de mindre städerna — i Kristiania gjorde de blott en mycket tarflig lycka, i Bergen led ett anI stäldt försök ömkligen: skeppsbrott, och i Throndhjem försökte man icke ei gång att få någöst till ståld — meddelade dei officiella Rigstidende för den 31 Maj, att konungen genom ett diktamen till statsrådsprotokollet hade förklarat — efter några allmänna anmärkningar — att ban smed trofast vilja ätt alltid fespekterå rejrösentionens grundlagsenliga rättigheter, men tillika med känslan af sin pligt att upprättbålla konungamaktens, icke fann skäl att utbyta sina nuvarande rådgifvare, hvilka åtnjuta hans förtroende, mot andra Han afslog näledes att HöttaZå de äl statsrådets flertal inlemnade afskedsansökningarna, hvaremot han mottog den minoritets, som hade tillstyrkt sanktion af storthingsbeslutet om rättighet för statsråden att deltaga i storthingets förhandlingar, så att chHeferne för de två militära departementena, statsråden O. J. Broch och N. C. Irgens, samtidigt med det kongl. diktamen i nåder erhöllo afsked. I Beträffande det steg, konungen härigenom — naturligtvis på regeringens tillstyrkan och under hennes konstitutionella ansvar — tagit i anledning af storthingets adress den 15 Maj, gjorde sig nu två rakt motsatta åsigter gällande. Den ena gick ut på, att det svar, gom härigenom gifvits på storthingets adress, till sin form är tillmötesgående och förespeglar en förlikning. (Detta hänsyftar förmodligen på det kongl. diktamens ord om det oberättigade i den uppfattning, som under en meningsskiljaktighet mellan statsmakterna icke vill afvakta tidens och fortsatta öfverläggningars försonandein: flytande.) Från denna sida yttrades, att den, som icke i storthinget såsom ett helt ser ett luttryck för den Björnson-Sverdrupska radikalismen, och som således icke förebrår regeringen, att hon icke föreslår allmän rösträtt 0. 8. v., icke skall finna någon tid, på hvilken färre tvistepunkter hafunnits mellan regering och storthing än just nutiden. I Dessa tvistepunkter inskränka sig nemligen till prolongationsoch sanktionsförvägrandet — de två i storthingsadressens argumentativa del omnämnda sakerna. Beträffande den förre af dem, måste den i en eller an tl nan form kunna finna sin lösning; huru y uppgifves icke närmare. Likaså angående statsrådssaken. Hvad regeringen här har velat är blott ett uppskof; hennes majoritet uttalar sig icke mot reformen, och det är bekant, att flere af hennes medlemmar eltill och med äro för den; hon inskränker sig till att förklara, att sanktion för när varande ej kan meddelas, utan att det måste .. tagas i öfvervägande, om tillsammans med denna grundlagsförändring äfven andra för ändringar böra ske. Genom att icke fästa l afseende vid den i storthingsadressen utta lade uppfattningen och behålla flertalet af I sin nuvarande regering har konungen der för valt den enda rätta vägen, så mycket mer, som tilk och med om man går ut der ifrån, att statsrådet Broch var beredvillig att bilda en ny minister, Kvar och en som känner förhållandena, vet att man ge nom ett sådant försök skulle ha råkat. fara att göra om den svenska ministerkri sen i fjol eller med andra ord ha stranda Tea EE RR 0 RH OD kh rg MMMM en AA me Ö 3 AUD FDM Ft