Aftonbladet – 14 juni 1872, sida 2

vara den sannskyldiga uti en dylik tvifvel aktig fråga, huru mycket värre skulle det då inte blifva för den stackars lilla älskade Frida att utstå första utbrottet af deras missnöje? Från denna stund kände hon, att huru än sakerna skulle gestalta sig, måste hon stå på systerns sida. Hvad Fridas tanklöshet och öfverilning skulle komma att bringa öfver henne var ännu oafgjordt, men systerns bistånd skulle hon hafva att påräkna, Om det nu var oundvikligt och Grace ej kunde ändra hennes beslut, så ville hon åtminstone att hennes älskling ej skulle hafva både far, mor och syster emot sig. Hon visste ej huru länge hon suttit försänkt i dylika tankar, då hon slutligen blef störd af Fridas häftiga knackning på dörren (Grace hade låst den för att få vara i fred) och hennes bedjande röst att genast få slippa in — : O, Grace, skynda dig att öppna — du skall få se någonting — öppna genast, söta Grace, sade hon gråtande — Grace låste upp och en skälfning flög igenom hennes lemmar vid föreställningen att någon ny olycka händt — Och der stod Elfrida med ansigtet badande i tårar, klädningkjorteln upptagen och deri invirad den lilla hvita Maltahunden, som just såg ut att säga sitt sista farväl till denna verlden — Åh, Grace, min lilla hund är så sjuk, och William säger att han tror den häller på att dö. För en gång hade mr Treherne verkligen talat sanning. Det stackars lilla djuret hade blifvit taget för tidigt från modren och bristen på den naturliga födan, i föreningen med ova nan vid den onatnrliga, bestående af alla gelags läckerheter, hvarmed Elfrida hvarje halftimme fullproppade den, åvägabringade