Aftonbladet – 13 juni 1872, sida 3

Eburu det är att frukta, då den ärade ins. och vi hysa principielt motsatta åsigter om betydelsen och nyttan såväl af sport i allmänhet som af kappridningar i synnerhet, att våra skäl skola hafva lika ringa inverkan på hans öfvertygelse, som hans på oss, hafva vi likväl ansett oss böra besvara hans artikel. För öfrigt öfverlemna vi med lugn åt en upplyst allmänhet bedömandet af det inbördes värdet utaf de skäl, ins. och vi hvar på sitt håll framställt. Vi gifva ins. fullkomligt rätt deri, att beslutsamhet, ihärdighet, ståndaktighet och fosterlandskärlek äro ädla egenskaper hos en sportman, ja, vi anse dem pryda hvilken man som helst, äfven om han icke kan tillegna sig den förnäma engelska titeln. Men vi anse det för ett komplett misstag att påstå eller ens tro det sportmännen skulle hos svenska nationen kunna vårda och utveckla dessa dygder. Den kraft och härdighet, som sporten förmenas skänka, komma väl i bästa fall att stanna inom det kotteri af unga förmögna hästvänner, som ifra för densamma, samt deras jockejer. Att den skulle utöfva något inflytande på svenska nationen i stort våga vi bestrida, i trots af ins:s påstående att kapplöpningssaken med hvarje år vunnit allt flere anhängare inom samhällets alla kretsar. Ty i sjelfva sakens natur ligger, att blott ett försvinnande fåtal kan egna sig åt. dessa öfningar, och den utanför det samma tående mängdens deltagande derför kan aldrig blifva annat än den nyfikne åskådarens, såvida man ej här, såsom i England, vill genom införande af vadhållningar göra det mera aktivt — ett bemödande som vi hoppas skall misslyckas. Vi tro också på goda skäl att icke ens i England kapplöpningarna burit de för nationen välgörande frukter, som ins. framhåller, utan skulle det engelska folklynnet verkligen ega en stämpel af större kraft och sjelfkänsla, än t.ex. den svenska nationalkaraktären och, man nödvändigt i någon slags sport vilja söka grunden härtill, så äro vi öfvertygade om att den snarare ligger i den populära boxningsän i den äfven der åt ett fåtal förbehållna kappridningssporten. Men den kraft och sjelfkänsla, som i hvarje tvistigt fall äro färdiga att vädja till knytnäfven såsom skiljedomare och hvarom blåa ögon och svullna näsor bära vitne, kunna vi ej anse vara af rätt ädel art, och om de äfven kunna befrämja nationalhögmodet, hafva de dock intet att beställa med fosterlandskärlekens upphöjda dygd. I förbigående vilja vi ock påpeka ett missförstånd i ins:s uppfattning af vårt yttrande om den idylliska karaktären i de af folket sjelft sökta nöjen, Denna behöfver för ingen del alstra någon veklighet. Men vårt folks arbete utgöres i allmänhet af en ganska hård strid mot en natur, som visserligen ej kan kallas njugg, men dock motspänstig nog, och dess förströelser från detsamma få derför naturligt nog en karaktär af lugn, Då man för öfrigt så mycket som vi betonat vigten af gymnastiska, vapenoch målskjutningsöfningar såsom en beståndsdel i den allmänna uppfostran, borde man ej kunna misstänkas för att vilja motverka de manliga dygder, vi ärft af våra fäder. Men, ehuru, dessa gåfvo sig uttryck i sådane idrotter, som brottningskamp, täflan i simning o. d., visade de sig dock aldrig oss veterligen i kappridningar eller boxningar. De aktningsvärda intyg rörande kapplöpningars nytta för hästar, som ins. från ett par svenska auktoriteter anfört, vilja vi visst ej jäfva, men de hafva föga att göra med sjelfva saken, som från vår synpunkt rörde kappridningarnas inverkan på folk och deraf beroende värde såsom folknöje, Dock