Aftonbladet – 13 juni 1872, sida 3

Något om kapplöpningssport. Hr redaktör! Ni har uti Aftonbladet af den 7 sistlidne Juni brutit stafven öfver allt hvad sport är. Förutsättande att ni ej tillsluter eder tidning för dem, som ej dela de åsigter den förfäktar, anhåller jag ödmjukeligen om ett rum i Aftonbladets spalter för nedanstående få rader. Det är några rika och högborna junkrar, som ifra för saken— med dessa ord, som skola antingen förlöjliga allmänna svenska kapplöpningssällskapets sträfvanden eller ock göra dem förhatliga, afslutar ni edra anmärkningar emot täflingarna. Jag vet ej huru många högborna junkrar kapplöpningsprincipen här inorden räknar ibland sina vänner; men så mycket vet jag. att saken med hvarje år vunnit flere anhängare i samhällets alla kretsar och att den numera a kan dödas med ironi eller lösa påståenden. Til stöd för denna min åsigt. skall jag taga mig friheten anföra, att kongl. Landtbruksakademien i sitt yttrande om stuterikomitens underdåniga betänkande uttryckligen förordat: Att af medlen för hästafvelns befrämjande 3000 rdr årligen må få användas efter styrelsens för stuteriväsendet föreskrift till två eller tre kapplöpningspris med täflan likväl endast för sådana hästar, som kunna inverka på landets hästafvel. Vidare har det trettonde allmänna svenska landtbruksmötet i Göteborg förklarat: Vår hästafvel kan icke upprätthållas utan fullblodet och detsamma bör pröfvas genom kapplöpningar samt understödjas genom af staten utdelade belöningar. Jag har tillåtit mig anföra dessa officiella yttranden, emedan de befria mig ifrån att trötta eder med en längre afhandling om täflingarnas raktiska nytta. Allmänheten torde hafva det örtroende till landets mest framstående fackmän. att den ej tror dessa kunna så bestämdt förorda — mindre ädla och bestämdt till intet gagnande täflingar. Att Englands ungdom skulle hafva blifvit förstörd genom sporten, är ett påstående som öfverraskat mig. När jag läste detta, tänkte jie på gubben Wellington och lord Palmerston, bvilka så Nrigt befrämjat sportens stålsättande öfningar samt på premierministern mr Gladstone. hvilken helt nyligen i underhuset kallat kappridningarne: A noble, manly, distinguished and historically sport. De engelsmän torde vara lätt räknade, som betvifla att sporten förlänat nationalkarak;eren en stämpel af kraft och sjelfkänsla, hvilken aldrig framträder på ett mera lysande sitt, in då det gäller att stå sitt kast för fädernesandet. Missbrukas kan allt. Det ärliga svärdetskall en drucken uslings hand blifva verktyget till ans förnedring. Jag är likväl öfvertygad, att ordens redbara, alvarliga folklynne och den ned hvarje år stigande bildningen äfven i denna riktning skola visa sig bilda den bästa skyddsnuren emot råhet och låga passioner. Det är sannt, att olyckor — om ock ytterst ällan — förekomma på den släta banan — men letsamma händer under vanlig ridning och vanig körning, och hvar är det rum der vi kunna Za oss vara säkra för det Damocles-svärd som vänger öfver hvarje menniskas hufvud? Vår tid är en tid af biod och jern. Måtte i derför hafva orätt i eder försäkran, att det venska lynnet hufvudsakligen söker och finner illfredsställelse i nöjen, som ega en idyllisk kaakter. Ingen.vet när fäderneslandet kan komi behof af de manliga dygder, vi ärft af våra fäder. Då, om icke förr, skall man tacka portvännerna för. att de hos svenska nationen rårdat och utvecklat sportsmannens ädlaste egenkaper: beslutsamhet, ihärdighet, ståndaktighet ch fosterlandskärlek. Tolarp i Juni 1872, C. G. Wrangel.