Aftonbladet – 13 juni 1872, sida 3

vilja vi påminna oss att Göteborgsmötets reso lution i denna fråga, som omfattades med föga intresse, ej antogs utan motsägelse från åtskilliga håll, på hvilka man betviflade vär det af det fullblod, hvars tillvaro genom kapplöpningar konstateras. Hvad från ins:s sida borde bevisas var likväl att kappridningarna hafva en lika förädlande inverkan på menniskosom på hästracen eller åtminstone ingen demoraliserande, och, så länge något sådant bevis ej lemnats, stå vi fast vid vår uttalade åsigt. Det är dock möjligt att han genom anförandet af Wellingtons, Palmerstons och Gladstones namn anser sig hafva gifvit ett dylikt bevis. Vi göra dock en bestämd skilnad mellan gamla goda ryttare, sådana som de båda förstnämde, och kapplöpningshjeltar. För öfrigt känner man att intet folk håller så starkt på sina traditioner, äfven de mindre berömvärda, som det engelska och dess gamle statsmän icke minst; och just i mr Gladstones yttrande om kappridningarna såsom a historical sport kan man finna en grund för hans höga uppskattning af deras värde. Slutligen måste vi erkänna att ins. ej kunnat blifva mera öfverraskad af värt påstående det sporten håller på att förstöra Englands ädla ungdom, än vi hafva blifvit af hans försök att gendrifva detsamma genom exemplen af gubbarne Wellington och Palmerston. Det är först på senare tiden, som kritiken i England vändt sig åt detta håll, troligen derför att det unga England först på senare tider drifvit sporten till en vådlig för de äldre okänd höjd. Vore ej detta fallet, skulle en man, som utan tvifvel känner det engelska folklynnet lika väl som någon premierminister, nemligen den berömde författaren Wilkie Collins, ej vågat stöta traditionerna för hufvudet så som han gjort genom sin skilring af sportväsendet i sin öfver hela verllen lästa roman Man and Wife. Kroppsöfningar äro en förträfflig sak, men le få ej drifvas ensidigt och all heder inäggas i dem, ty det är då fara att själens itveckling hämmas och dess ädlare instinker missriktas. Och hvad särskildt angår cärleken till fäderneslandet och beredvilligeten att offra det krafter och lif, tro vi att len kraftigaste väckelsen dertill gifves genom n sannt nationel uppfostran,i hvilken kroppsifningar och vana vid bruk af vapen intaga tt vigtigt rum, men ej så att de utesluta anIra minst lika berättigade moment.