Aftonbladet – 10 juni 1872, sida 2

janmark 167, Sverige 59, Norge 40). Klas-,t n 6, matematiska, optiska, kirurgiska och d usikinstrumenter, 189 utställare (Danmarkja 8, Sverige 50, Norge 21). Klässen 7, ar.k ten af lin, ull, bomull, m. m., 678 utstäl.iv re (Danmark 469, Sverige 140, Norge 69).1e lassen 8 arbeten af pelsverk, läder, skinn;)t Me, 238 utställare (Danmark 165, Sverige d I, Norge 32). Klassen 9, arbeten af trä,le orn, ben, kork och dylikt, 481 utställarelv Jaimark 273, Sverige 84, Norge 64). Klas:js en 10, arbeten af sten, lera och gläs, 12214 tställare (Danmark 85, Sverige 29, Norgel: ). Klassen 11, arbeten i ädla och oädla me1 uller, 288 utställare (Danmark 155, Sverigelc 1 L ( 4 3, Norge 45). Klassen 12, mdskiner tchls edskap, 435 utställare (Danmark 262, Sveige 125, Norge 48). Klassen 13, malmer,l: emiska fabrikat, m. m., 273 utställare (Danark 121, Svörige 192, Morge 50). Ilassen 4, sädesarter, matoch dryckesvaror, 622 ut11 tällare (Danmark 356, Sverige 189, Norgel! 7). Som man finner, är 7:de klassen (föemål Hörande till beklädnaden) den talri-: jaste, I det den kar 578 utställare; derefter ommer den fjortonde (födoärnhen) möd 692 itställare, så den tolfte (maskiner) med 135 och den nionde (träarbeten) med 21. Trettonde klassen (malmer och kemika fabrikat) är den enda talrika klass, i wvilker Sverige här nästan lika många tutställare som Darmärk (102 imot 121); eljest har Danmark, såsom naturligt är vid ed ätställning i Kjöbenhavn, öfverallt en betylande numerisk öfvervigt. Men det är nu tid att kasta en blick in uti utställningsbyggnadeis praktfulla salar, som snart skola upplåtas för en skådelystei allmänhet. När man genom hufvudingången träder in uti vestibulen, ser man först baksidan af en kolossal bildstod med en väldig kappa öfver skuldrorna, öfver hvilken ett hufvud med en biskopsmössa samt en kräkla sticka fram. Det är den yngre Bissens staty af erkebiskop Absalon, Kjöbenhavns grundläggare, Danmarks räddare från vendernas iisslandlingär, den stolte försvararen af Danmarks oafhängighet af den tyska kejsarekronan. I fråga om betydelsen af detta storartade konstverks uppställande just på detta plats tillåter iag mig att här anföra ett yttrande af en känd dansk skriftställare; som helt nyligen varit synligt uti en korrespondens till en-skånsk tidning. Oss förekommer det, skrifver den danske författaren, satt vi aldrig hafva settnägot plastiskt verk, som i betydelsefullhet och gripande verkan, både genom ämnet och utförandet, kan jemföras med denna den yngre Bissens staty af erkebiskop Absalon. — — — En väldig kämpagestalt, hög och kraftig — han var ingei späkningens man — står han der i något framåtskridande ställning, med hufvudet högt upplyftadt, ett djerft. fylligt ätt: sigte, med frodigt skägg, skådande vida omkring sig, som om han i tanken såg kyrkans och Danmarks fender samlade framför sig. I venstra handen håller lian kräklan något framräckt, i den högra sitt dragna svärd; detta och brynjan öfver biskopsskruden under kappan påminna om, att han lika väl förstod sig på att bruka stål som ord, han som, då han öfverraskadöes under messan af ett fiendtligt öfverfall, glad utropade: Nu låta vi svärden sjunga messan till Herrans äral — dermed uttryckande riddartidens innersta, stora tanke. Men tänker man no gare efter, finner man att denna gestalt har en synnerlig tillämpning på tätiden. Den är just en bild af hvad vii våra dagar hafva behof af till värn för folklifvet i Norden: föreningen äl kristligt sinne och kraftfull folkande hos en höfding, som alla böja sig för och följa, derför att han står obetingad öfver alla andra, Anbragt just i en indu strioch konstut tällning, är bilden be tydesefull som protest mot två skefva tan kar, som vanligen tränga sig fram, då men niskor församlas i industriens namn: der ena den verldsliga tanken, som afvisar tror och gudsfruktan och menar att all denne herrlighet är menniskokraftens eget ver och nog till att förklara menniskolifvet, och den andra fredsafguderiet, som ropar, at dessa den fredliga flitens segrar äro någo långt herrligare än segrarne på valplatsen liksom om icke all folkens sträfvan och dug lighet skulle blifva träldomens verk och vek lighetens hufvudgärd, så snart den heders känsla fattas, som är redo till kamp, då de fordras. (Forts. följer.) —2— 5 k