Aftonbladet – 10 juni 1872, sida 2

Article Image
Redan trodde man de svårigheter, som stodo i vägen för en tillfredsställands lösning af Alabamafrågan, vara undanröjda, då nya förvecklingar uppstodo angående formulerandet af den till principen af båda parterna godkända tilläggsartikeln till Washingtontraktaten. Häftiga debatter rörande denna sak ha senast egt rum bäde i engelska öfverhuset och i amerikanska sena ten. Vid sistnämnda korporations sammanträde den 1 dennes höll Charles Sumner ett tal, som räckte i fyra timmar, hvari han häftigt angrep presidenten Grant, hvilkens regering han beskylde för oduglighet, korruption och misshushällning i alla riktningar, i synnerhet karakteriserade han Grants utrikespolitik såsom ett fullkomligt kaos. Efter Samner talade Carl Schurz i samma riktving. Deras anfall gälde emellertid mera frågan om presidentens återval och det republikanska partiet än Alabamafrägan. Som bekant är, har Grant i en not till engelska kabinettet föreslagit, att frågan om neutrala makters rättigheter skall föreläggas en ny gemensam kommission, som skall sammanträda nästa vinter. På denna fråga hade den 3 dennes ännu icke kommit något svar till Washington. Sannolikt har Gladstones kabinett tvekat om svaret. Vid öfverhusets sammanträde den 4 dennes föreslog lord Russell en resolution, genom hvilken regeringen skulle uppfordras att draga försorg om att skiljedomstolen i Genåve suspenderades till dess ersättningsfordringarna för indirekta förluster af förenta Staterna blifvit uttryckligen återtagna. Han betonade att England i diplomatiskt hänseende hade samma rättigheter som hvarje annan stat i verlden, och att det derföre var dess rätt att öppet förklara, att det icke ville underhandla på grundvalen af en traktat, som det icke gillat. Tolf månader hade nu förgått sedan traktaten förelagts öfverhuset, och ännu var allting i samma tvifvelaktiga och osäkra ställning som förut. England skulle aldrig betala det ringaste på grund af ersättningsanspråk, som framställdes för indirekta förluster, och engelska regeringen skulle befinna sig i en skamlig ställning, om hon infann sig inför en domstol, som tog sådana fordringar i öfvervägande. Man borde utan omsvep säga amerikanska regeringen, att engelska regeringen icke kunde låta sina representanter infinna sig i Genåve förr än dessa fordringar blifvit återtagna. Det som amerikanarne respekterade hos England var hvad man i allmänhet kallar energi. Af den offentliggjorda korrespondensen framgick tydligt att de båda regeringarnas åsigter i denna fråga vore så skilda från hvarandra som de bäda polerna. Om mån uppriktigt ville erkänna detta, skulle den nuvarande traktaten sannolikt falla; men den tid skulle nog komma, då amerikanska regeringens polilik ledes af förståndiga och försonliga grundsatser. Talaren angrep engelska regeringen för den försagdhet hon visat gentemot amerikanska kabinettets oberättigade anspråk och tadlade den föreslagna tilläggsartikelns otydliga och obestämda affattning. Slutligen anklagade han regeringen att ha visat stor försumlighet i att genomdrifva faner, Miöooknde gedtu MONS IN

10 juni 1872, sida 2

Thumbnail