Aftonbladet – 8 juni 1872, sida 3

skulle jag nog tagit dem med mig hit. Jag tycker det klokaste vi kunde göra vore att gå ombord. Jag förmodar att de redan äro på väg, ty hundförsäljaren berättade mig, att de hade tagit vägen nedåt den andra bryggan. Vi träffa dem troligen på ångbåten när vi komma dit. Tror ni verkligen det? Det vore då bättre att fara, Grace! Det är i alla fall mycket orätt och liknöjdt af Frida — jag kan inte vänta på henne till sena natten. Vill ni hålla i Freddy, mr Watson, medan jag stiger i båten; tackar, sade hon, återtagande barnet ifrån honom. Grace syntes mycket obenägen att ge sig af utan systern. Kan jag inte vänta, mrs Canning, med en af herrarne och göra en tur omkring för att se efter Frida. Kanske är hon ännu qvar i land och jag skulle känna mig lugnare då, Ni kan ju fara med barnen. Skulle du stanna, Grace? Nej, min söta vän, det skulle endast förvärra saken. Jag är öfvertygad att mr Watson har rätt och. de äro kanske ombord före oss; jag måste tala riktigt allvarsamt med Elfrida, då jag råkar henne, ty jag åtager mig: aldrig mer att åtfölja henne i land, derest hon inte godvilligt rättar sig efter mina önskningar. Jag undrar just hvad hennes far skulle säga om dylika upptåg ? Mrs Canning med det öfriga sällskapet slogo sig derpå ned i båten, som genast satte af. Under tiden gingo Elfrida och mr Treherne nedför en liten gångstig, som leder till en annan brygga eller ett slags skeppsvarf; en del af vägen förde emellan trädgårdar, som från ömse sidor beskuggade den med lummiga orangeträd i full blom, Trehärma nedböjde med sin käpp några grenar och tog af störa qvistar med doftande blöm