Aftonbladet – 5 juni 1872, sida 3

Ön TÄVVUSIHULUSKAD, SLy0g INo4 vYTolavlcnHac Nana in Norden ubrödelig krerligheds bånd!TU ttalanden, sådana som dessa ådagalägga, att det gamia nationallatet vår Etadt på Jåtertåg; broderkänslan hade vaknat ur sin , långa slummer. Ännu voro dock dess ytt, ringar ej särdeles allmänna eller starka: Men vid det hya århundraaets burjan Hi träffar på en gång liksom en soluppgång på den nordiska enhetstankens himmel. Banerförarne inom odlingens olika områden Jeripas af öfvertygelsen om att söndrinens tid är förbi, och hon borde ej funnits i alldehö frin, bändliga verlds (Tegner). Öehlenschläger och H. Kr. Örsted, Steffens och Ingemann, Hauch och Claiisen, AfzeTlins, Frangeh, Togntr, Atterbom öck inånga ålidrä söka genom sångens toner, forskningells upptäckter, vältalighetens eld och tänkändets klarhet knyta ett fostbrödraiag mel Tlan folken i Norden. Alla äro ense om målet: att grundlägga framtidens trygghet på erfarenheten från. det, förflutna. Denna väg till frälsning anvisar oss, bland andrä, Äf ven Erik Gustaf Geijer, då han är 1809, efter förlusten af Finland, utropade: Nu l vore jag villig räcka handen till en ny Kalmarunion! De, svage med gemensamma intresset böra söka 5ih styrka i föreningen. 3 Icke mindre framsynt än den svenske historieskrifvaren var den danske siare, som tingefär vid samina tid, år 1810; då det var tal om konung Fredrik den sjettes möjliga. väljande till svensk tronföljare, tog till ordet i en flygskrift med titel: Er Nordens Forening önskelig? Et Ord til det svenske Folk af N. F; 8. Grundtvig. Märkligt förefaller det nu, efter så lång tids föriopp, att läsa detta upprop till vårt folk af den man, som redan för sextiotvå år sedan intog sin plats i ledet, der han ännu står qvar med sköld och svärd, en förkämpe för den af kristendomen adlade nördiskheten. Hans ord förtjena höras i deras sammanhang. Troen og Sproget,säger Grundtvig, ere de tvende gyldne Kjeder, som binde Menneskesjälen til Alt, hvad der maa vöre den helligt og dyrebart, thi ved hin staar den i Samfund med sit guddommelige Udspring, og ved dette sammensmelter den med beslegtede Aander. — — — Vist er det — — at Folkeferd, som bave Sprog og Tro tilfelles, ere af Naturen bestemte, til at vorde ect, ja at de först ved en saadan Forening kunne naa den Grad af Udvikling og Styrke, som giver dem fuld Rang mellem Nationerne. — — — De Opvaagnede (Nordens tre Riger) skue trindt sig påa de store Magter, som ere opvoxne paa Sö og paa Land, og skönne lettelig at sand Uafhengighed kun er at vente da, naar det hele Norden forenet staar som een, — — Historiens usynlige Aand, denne store Kunst ner, som aldrig opgiver det Maal, han engang satte sig, har under Tidslöbet vidst at forberede det ligesaa store som glimrende Skuespil, da Broderfolkene, drevne af ind: byrdes Kjerlighed og Höjagtelse, synke i hinandens Favn og smile ved Erkendelsen af, at den gensidige Trang til hinanden först udvortes maatte vise sig, for den indvortes ret kunde föles. — — — Sveriges Mend! ej veed jeg, om disse Blade nogensinde komme for Eders Öjne, men dog vil jeg tale, som om jeg stod i Eders Midte, som den der ej kan söge eller have nogen Fordel af at tale, men hvis varmeste Önske og lyseste Haab er Nordens Forening, fordi han tror, det er Nordens Held. Ved Sagas Haand har jeg gjennemvandret de forbigangne Tider; min Sjal jublede, og mit Öje Iuede ved hver Bedrift, som skinnede i Norden; mit Hjerte skjalv, og min Taare randt ved hvert Slag, som rammede Nordens Kraft, hver Sky, som hyllede dets Sol; thi ikkun det, det hele stolte Land, som strekker sig fra Finnebo til Jyllands Grendse, ej Danmark eller Norge eller 1 Sverig ene, er mit Fedreland. — — — Derfor rekker os Haand, zerlig og trofast som vi byde, og dette Haandslag skal vere det sidste Slag i Norden ! Så hade då skandinavismen redan för två mansåldrar sedan sina apostlar i Sverige och Danmark. Något längre fram i tiden fick tanken en målsman äfven i Norge. Långt innan den skandinaviska idn genom studehtmötena banade sig väg till den stora allmänheten, uttalades densamma klart och bestämdt utaf det unga Norges mest representative man, skalden och folkvännen Henrik Wergeland. Han var af den åsig ten, att en union mellan endast två nationer aldrig kunde leda till ett lyckligt resultat, såvida ej en tredje, beslägtad nation inginge såsom medlem i föreningen. Historien i det mindste, skrifver Wergeland (i Folke-l. bladet den 8 November 1832) opviser os! ikke et eneste Mönster paa en lykkelig, bestaaende Forening mellem to Stater, men lerer os, pegende paa Spaniens og Portugals, .Englands og Irlands, Ruslands og Polens, Hollands og Belgiens, Danmarks og Norges sönderrevne, blodige Forenings-Kontrakter, at altid af to Forbundsstater den ene gjor sig til den andens Misnöje gjeel dende som Forstat (Principatstat), og at den anden omsider bliver kjed af at spille Stedbroderens Rolle. I vore Dage se vi iser alle unaturlige Foreningar oplöses eller sönderrives, og Folkeslagene att afsöndre sig efter de allene sikre og ligesom af Gud selv betegnede Folkegrendser, nemlig Sproget og Sxderne. — Efter disse Betragtninger, tillägger han, paatrenger den oplöftende Tanke sig os: hvad om den gothiskel. Nation — Norges, Sveriges, Danmarks Folk — dannede eet politiskt Forbund, hvert med sin selvstendige, egne fri Forfatning, men under eet felles representativt Bestyr, een felles Representation i Udlandet, aldeles efter den nordamerikanske Statsinretning? Da var Nordens, Nordsöens, Östersöens Dronning keiset. De i det föregående anförda yttrandena utaf några bland Nordens stormän innebära liksom sett profetiskt förutskädande af den sanning, som till en början hägrade blott för ett antal utvaldas blickar. Sedan dess hafva vi gått framåt; vi hafva närmat oss der tidpunkt, då det skall inträffa, att viljan, som stängdes i lågande bröst, tar mandom, lik Gud, och blir handling, det Rätta får armar, det Sanna får röst, och folken stå upp till förvandling. (Tegner.)