Aftonbladet – 5 juni 1872, sida 3

ST den och derute på Sundets glittrande yta 38 38 porr Hf et I klädde skott i Dybbölställningens grusade träffats af slaget. Under dessa dystra Åpril-Idagar år 1864, då Danmark, lemlästadt, -Iren hafva hunnit läkas, välståndet är stadt lsigt om hvad deras framtida välfärd tillhöIrer. Det är hög tid att den nationella trosI bekännelse, som alltifrån vårt århundraIde ädlaste nordbor under en gemensam I fana, omsider blir ej blott någras, men svajar Danebrogen käckt bland seglare från främmande länder. Ännu några härliga sol: skensdagar, någre ljumma skurar och gläd jen öfver Danmark kan ånyo klinga uti det Nifigt målande qvädet: Rosen blusser alt i Danas Have, eller i nationalsångens toner: Bt venligt Syd i Nord, Br, grönne Dånarige, Di axbekledte Jord. Den som i dessa dagar vistas härnere i Sjellands fagra bygder, ött åsyna vitne till den spänstiga, glada sinnesstämningen, verksamhetsifvern, det sträfsäliina arbetet inom alla öinråden, han kan ej annat än känna sig angenämt berörd af den hurtighetens anda, som synes genomtränga nationen och kommer iakttagaren att utbrista: se här tt fölk, som lefver! Man märker det snart: Dan3 mark rustar sig, men i en annan mening än Europas på hämdplaner rufvande eller nya annekteringar efterfikande stormakter. Den kamp, som förberedes härstädes, har ingenting gemensamt med krigets blodiga lekar; det är till en de fredliga idrotternas täflingskamp brödräfolken i Sverige och Norge fn bjudas af Skandinaviens förpost i söder. I denna kräftpföfning mellan fränder komma froingången och äran att fördelas lika; den seger, som faller på den ena nationens lott, blir icke ett nederlag, men en verklig vinst äfven för medtäflarne: Tiderha förändras och nationernas öden vexla med dem. Åtta år hafva nu förflutit sedan den olyckans och förödmjukelsens tid, då Danmark vid branten af sin undergång, lemnadt i sticket af alla, stred en förtviflans etrid hot en rättskränkande fiendes öfvermakt. Det fordrades en skarp blick och en fast tro för att skönja någon hoppets stjerna bakom molnen, när, efter Danevirkes utrymmande, den danska krigareskaran skansar. Hvem minnes ej, med hvilken orolig spänning man allestädes i Norden följde den ödesdigra kampens skiften? Huru steg ej vår ängslan dag för dag, allteftersom budskapen blefvo mera olycksbådande, utsigterna till räddning allt svagare! Vilefde med i stridstumultet, vi kände inom oss den handgripliga sanningen af sångens ord: så långt Norrena tunga går, ett hjerta blott i Norden slår. Och när sorgeposten kom om Dybböls fall, då var detju som om vi sjelfve tycktes i fara att förblöda, huru föga sannolik syntes ej då för den närmaste framtiden en Majmånad så strålande klar och löftesrik, som den i år! Men Danmarks genius har vakat; den tunga hemsökelsen kunde ej bräcka det lilla landets motståndskraft, såi kraftig uppblomstring, folkupplysningen arbetar på väckandet af fosterlandskärlekens Joch den sanna medborgerlighetens anda. I Lyckligt det land, för hvilket motgången i blir en luttringens skola! De nu instundande sommarmånaderna skola i flera hänseenden blifva lärorika för Nordens folk i fråga om deras dyrbaraste intressen. Under industrioch konstutställningen skall Danmarks hufvudstad blifva mötesplatsen för stora skaror af de nordiska I rikenas befolkning, bekantskaper skola knytas och tankar utbytas rörande en mängd vigtiga kulturfrågor. Känslan af de tre naTItionernas naturliga sammanhörighet skall i flerfaldiga riktningar väckas och stärkas, medvetandet om vår gemensamma bestämmelse, om en för Norden tydligt utstakad T politisk uppgift skall klarna för mången och I— låtom oss hoppas det! — alstra en öfverI tygelse om att vi höra tillsammans. Blir en sådan öfvertygelse den andliga behållningen af utställningstidens samfärdsel mellan svenskar, norrmän och danskar, då har I våren år 1872 inledt ett betydelsefullt skede i den nordiska odlingens historia. Och i sanning — det är hög tid för de tro befryndade nationerna att vakna till indes början samlat ett växande antal af allas fältrop, blir en folkmening, rotfästad bland de djupa lederna såväl som hos härförarne och skickad att i handlingens stund träda fram såsom enig, beslutsam folkvilja. Hvilket är då det syftemål, denna folkvilja bör söka genomföra? Svaret lyder i korthet så: Nordens politiska förening. De söndrade nordiska folkgrenarnes sammanslutning till ett statsförbund, på sådant sätt, att de både med förenad styrka kunna åtl: sig häfda en oafhängig och hederlig ställ-l: ning bland Europas öfriga makter, och till-l: lika, byggande sin tillvaro på den lagbundna fribetens grundval, utveckla sina andliga och materiella krafter genom ett städse förtroligare inbördes samlif — detta har varit: skandinavismens mål alltifrån dess första framträdande såsom politisk tanke. Dennal tanke är ingalunda ett löst hugskott från gärdagen; dess rötter sträcka sig tvärtom djupt tillbaka i tiderna. Vid hvarje stor epok af Nordens historia har enhetstanken uppvaknat på nytt och omfattats såsom ett räddningsmedel af vår samhällsutvecklings vägbrytande personligheter. Redan Gustaf IT Adolf visade sig mottaglig för den maning, som af den danska rimkrönikan lägges i unionsdrottningen Margaretas mun: Den Snor, som Irgges af Strange tre, hun brister fuld neppelig.a Förr än den store konungen tog del uti trettioåriga kriget insåg han klart nödvändigheten af ett förbund mellan Skandinaviens länder. Långtifrån att hysa förtroende till våra 8. k. naturliga gränser eller vårt på senaste tiden mycket omordade af l. skilda läge, menade han tvärtom, att man:! borde förlägga vår försvarslinie annorstädes än i vårt eget land, ty — yttrade han i ett bref till Axel Oxenstjerna den 5 Mars 1629 — ingenstädes äro vi svagare än i Sverige, alldenstund vi hafva vidlyftiga stränder och många hamnar, så att öjligt är allt så sköta, att icke fienden ste fatta skulle. Vid ett samtal, som Af TT ÅA 118 Jan OM TA As? TCON LÄ JA fot Flarn