Aftonbladet – 5 juni 1872, sida 3

Hin föda 1 det opersonliga intets sköte; när hellenen uppstälde skönheteä ö65h skönhetens njutning såsom det högsta af allt I möh: niskors och gudars verld — så kände nordbon diapt, att jordelifyets bestämmelse gör det till en kölmöåhg Hellan Hus och mörker, sanning och lögn, godt och ondt, att lifvet följaktligen skall brukas till handling för hårgot., som är värdt att lefva uti och lefva för, icke blott fyllas med Skönhetsblomster, som skyla dödens äfgrund och bringa möthiskan ätt glömma evighetens kraf. Derför blefvo våra förfäder ettl egentlig mening historiskt folk; för dem stod tillvaron i belysningeh af tanken eller aningen derom, att tiden är len stor bok med många blad, som af folken och de enskilde böra iällskrifras med ädla runor. Såsom i det hufvudsakliga ett folk uppträda nordmännen första gången för histöriens skådeplats och utöfva ett samfäldt inflytandö på, Enropäs gestaltning, hvaraf följderna än i däg Gvärstå. Äfven sedan de mera bestämdt åtskilt sig från hvarandra, går genom deras histora en röd tråd af gemönsamhet: Och i våra dagar — den nordiska renaissancens tidehvarfinom yVetenskap, litteratur och konst — har den in: sigten börjat sprida sig, att hvart och ett af äb tre folken i sjelfva verket blott ären lem i en högre folkörganism: den nordiska stammen. Man kan i djupare mening rätt känna sig vara svensk, norsk eller dansk endast då, när man tillika känner sig vara nordbo; och ja innerligare man älskar det särskilda folk, man genoiri födseln tillhörer, ju bättre man begriper, hvad som är dess egentliga väsen, desto varmare och kraftigare skall that med sin hängifvenhet omfatta hela Norden. a Men erfarenheten, en dyrt köpt erfaretihet har lärt, att broderskänslan, som knyterl folken till byarandra, ingalunda utgör någon tillräcklig borgen för bevarandet afderas sjelfständighet under svåra tidsömständigheter. Det fordras starkare band, n ligen en nationalitetsförhållandena motsvarande statsordning, som väl å ena sidan ger de tre fölken full inbördes oafhängighet i allt, som icke behöfver vara gefnehsämt för den yttre oafhängighetens skuld, men som å andra sidan förenar dem till en enda makt gent emot de öfriga staterna, och sålunda imångfaldiggör den förmåga, hvart och ett af folken för sig har att motstå trycket utifrån. Nödvändigheten af den skandinaviska tankens praktiska genomförande inses ej mindre tydligt, om man betraktar densamma i dess samband med nutideäs politiska tendenser öfverhufvud. En ny grundsats — nätionalitetsgrundsatsen — har i våra dagar gjort sig gällande inom samhällslifvet. På ruinerna af den gamla politiken, för hvilken icke finnos nätioner, men endast stater, och som till sitt rättesnöre tog icke befolknin: gens önskningar och behof, men furstehusens sjelfviska intressen, reser sig den nya folkrättens bygnad. Italiens och Tysklands i trots af hindren segerrikt fullbordade förening vitnar om makten hos den princip, i kraft af hvilken Europas karta efterhand skall ombildas i öfverensstämmelse med nationernäs ftttalade fria vilja, Tidens tecken på detta område innebära en fordran till Nordens folk om att samla sig i ett statsförbund, och tillika en hotelse mot dem, såvida de underlåta att göra det; ty erdast förenade kunna de värdigt fylla en plats i framtidens nya samhällsordning, åtskilda deremot, blifva de onyttiga medlemmar af folkens samfund och måste då äfven gä en säker undergång till mötes. Ett hufvudvilkor för möjligheten af enhetstankens förverkligande är emellertid, att densamma fullt uppbäres af folkmedvetandet i de nordiska rikena. Hittills har den skandinaviska iden egt till sina målsmän företrädesvis enskilda betydande personligheter eller vissa klasser af samhället. Den har, på olika stadier af sin utveckling varit en lynastisk plan hos furstarne, en politisk tanke hos statsmännen, ett föremål för vetenskapsmännens pröfning, ett inspirerande motiv för skaldernas sånger. Men vår tid är framför allt en den folkliga väckelsens tidsålder. De med särskilda företrädesrättigheter utrustade klassernas tid är förbi; demokratiens välde ir förestående äfven i Norden; i alla dess tre länder ljuder ånyo ropet: fram bondemän, fram! Skall detta de stora massornas uppryckande icke blifva till ett råhetens och len trångsinta egennyttans anlopp mot bildningens och fosterlandskärlekens fästen, så gäller det att i tid leda floden in i den rätta strömfåran. Det gäller att bringa till allsidig utveckling de ädlare krafter och anlag som röra sig hos folket; en fullgod folkuppfostran blir i längden det enda dugliga medlet till förebyggande af folkväldets förrringar. Men en sådan uppfostran måste, för att blifva ändamålsenlig och sann, ovilkorligen ställas på nordisk grundval. Man måste lära rätt känna hvarandra först, innan hågen att samverka kan inställa sig. Öfvertygelsen om skandinavismens sanning och vigt innebär alltså en maning till idns vänner att, hvar och en i sitt land, efter förnåga verka för spridandet af kännedomen om brödrafolkens odling och samhällslif. I de bref från Danmark, till hvilka det fvanstående utgör inledningen, är det min usigt att lemna en sammanträngd skildring vf den nutida danska kulturen i dess hufradriktningar och grunddrag. Framställninxen skall beröra den yttre och inre sidan af Danmarks nyaste historia, det politiska, so;iala och kyrkliga lifvet, folkbildningsfrågan samt företeelser inom vetenskapen, litterasuren och konsten. Vid en tidpunkt, då i Sverige uppmärksamheten antagligen är hos ovanligt många riktad på vårt naboland, orde en redogörelse för hufvudströmninsarno på det andliga området i Danmark ej sakna intresse för svenska Jäsare. En sådan redogörelse skall, om den i någon mån yckats fylla sin uppgift, hos läsaren väcka leltagande för detimånga hänseenden märkiga och beundransvärda arbete i bildningens jenst, som möter oss uti Danmark i våra lagar. ! C. v, B. REK SSTAEEE Till hr redaktören af Aftonbladet! Med anledning af de artiklar, som i eder tidling för den 27 och 28 Maj beröra de af mig jorda inmutningar förstenkols bearbetande inom allands lä år jag anhålla att ni behagade a SS möra md ten botten ÅA od mt må om på MA rk mm Fö ha bt bt br cc ha dm Ar fed Pn FÅ Ft TA tt SD Ke NO At KA KR VV AD EK Jr ND fär or AN SA fr fr