Aftonbladet – 4 juni 1872, sida 3

dagen, ROSOR Den förflutna veckan påminde verlden om ett och annat, som man kanske höll på att glömma bort, men nog förtjenar att bevaras i vårt minne. Hon gaf en liten repetitionskurs i det andra franska kejsardömets historia; hon lärde 0ss att hr Hammers museum för fornsaker fortfarande har sin ganska anmärkningsvärda och verkligt lysande filialafdelning i hans butik för ordensgranlåt; hon gaf oss också en erinran om att detär icke blott sceniska konstnärer, utan äfven filosofie kandidater, som bekransas med lager. Man höll verkligen på att förlora det franska kejsardömet alldeles ur sigte. Visserligen visste man att Rouher åter satt i nationalförsamlingen, men man hörde icke något af honom. Han var förbisedd af de öfriga representanterne och ignorerad af den stora allmänheten. Hans stora andel i kejsardömets dåd tycktes man vilja glömma och låta honom återgå till den obetydlighet ur hvilken Louis Bonaparte till sina planers befrämjande dragit honom. Det var onekligen en högst besvärlig situation för den som, tack vare den korsikanska bonapartismens ändtligen lyckade bemödanden, blifvit satt att i franska nationalförsamlingen bevaka le kejserliga intressena och se till att landet kunde hållas i en helsosam rörelse. Hvar dag Rouher trädde in i teatersalongen i Versailles försökte han inbilla såväl sina medspelare, som logeraderna, att han ännu hade en stor roll att utföra, men le förre låtsade ej se honom, och de senare skrattade åt honom, något som visserligen kan vara mycket smickrande för en komiker, men som Rouher fann högst försmädligt. När han smålog åt någon af kamraterne, ryckte lenne på axlarne; när han räckte handen till helsning, vände man honom ryggen. Till råga på förargelsen kommo bref oupphörligt frän Chiselhurst med förfrågningar, huru let gick med agitationen, om sinnena ej ännu vore nog preparerade för en kejserlig restauration, om familjen ej snart skulle komma öfver och helsas af det trogna folkets oänd liga jubel, om Rouher inbillade sig att man hade alldeles för ro skull gifvit ut alla de penningarne, som hans återinsättande i representationen kostade den kejserliga handkassan, Det var att förarga lifvet ur sig och dermed var Rouher just sysselsatt, då Audiffret-Pasquier stod upp och gaf, såsom man då sade, kejsardömet dödsstöten — liksom den stöten ej skulle vara gifven redan för lång tid sedan. Vi äro räddade!s telegraferade Rouher till Chiselhurst. Förklara er närmare och låt mig veta när jag skall köpa biljett till Paris. Jag tager naturligtvis trajet direct, svarades pr telegraf från Chiselhurst. Hvad Rouher svarade veta vi icke, men nan höll ett långt tal i nationalförsamlinsen, och det talet hade till verkan, att man olötsligt åter erinrade sig hvad kejsardönet verkligen gjort för att förderfva Prankike. Öm Rouhers advokatyr icke åstadcommit hvad dermed åsyftades, har den, såsom sagdt, gifvit verlden en liten repetiionskurs i det andra franska kejsardömets nistoria, och detta måste hafva sin stora nytta med sig, om icke för bonapartismen, ikväl för Frankrike och alla andra som önskat taga kejsardömet till mönster. Man har åter talat om denna fabulösa regering, iter låtit dess män passera revy för allmänna opinionen, åter vändt ut och in på dem och ännu en gång funnit att de omöjligt mera kunna begagnas, Det är hvad man vunnit på Rouhers uppträdande i franska nationalförsamlingen. Men den ädle landsfyktingen i Chiselhurst ansåg sig böra också personligen låta höra af sig. Han köpte sig visserligen icke genast biljett direkte till Paris — en af hans mera långsynte bekanta hade rådt honom att taga aller et retour — men han satte sig ned och skref ett manifest och skickade af det såsom förbudsedel. Appell till folket, hette deti detta manifest, måste ske. En Bonaparte vädjar alltid till folket, men det har visat sig vara en ofantlig skilnad på en sådan appell, om den göres före eller efter en lyckligt genomförd bonapartistisk revolution. I förra fallet bekymrar ingen menniska sig derom; i det senare kunna verkligen prefekter, mairer, gendarmer och de franska fjerdingsmännen uträtta ej så litet. Nu är det Napoleon den tredjes otur att han denna gång gjort sin appell före sin revolution. Följden har blifvit att han gjort fiasco. Hvad säger man nu? Jo, att folket redan tillräckligt uttalat sig om kejsardömet, att flera val redan skett till nationalförsamlingen och att bonapartisterna då öfverallt blifvit slagna ur brädet, naturligtvis med undantag af hvad som skett på Korsika, der framgången betingats helt och U——————————— —Y— ———LLR———— KA mir en klocka — hvad skulle mamma säga