Aftonbladet – 4 juni 1872, sida 3

som såg, huru snabbt fingrarne foro öfver arbetet, skulle hafva trott henne vara blind. men det sätt, på hyllar hop vände sitt hufvud, när något ljud ådrog sig Hennes uppmärksamhet, utvisade, att hon endast genom hörseln kunde förnimma, hvad som tilldrog sig omkring henne. På ett litet afstånd satt sonen upptagen af att laga nät — åtminstone var det väl hans mening — men arbetet hade fallit ned öfver knäst, hufvudet var stödt mot handen och blicken irrade i ett obestämdt fjerran; hans hela min antydde en kallsinmg sorgsenhet och öfver ögonlocken hvilade en tyngd, som tycktes hindra honom att hålla dem fullt öppna. Försänkt i tankar af en ej glad natur, hade han suttit så en stund, icke märkande, att modrens hufvud flera gånger vändes emot honom. Då hon slutilgen tilltalade honom, spratt han häftigt till. Hvad gör du, min gosse, du arbetar inte? Nät och nål återtogos i en hast och han svarade lfligt; Jo! det gör jag, mamma, men det kan du inte höra. Hon skakade sitt hufvud. Jag är inte döf, John. Då den allsmäktige beröfvar oss ett sinne, stärker han de öfriga, och jag kan till och med höra mitt barns hjerta slå. Det slår för fort, John, att vara lugnt. Ynglingen lemnade sina nät och satte sig vid modrens knä. Tala inte om mitt hjerta, mamma lilla, du inbillar dig så mycket, som ej är sannt. Hur vet du, att det inte var knäppningarne af mitt guldur du hörde? Ditt guldur, barn! Hvar skulle väl så dana som du få guldur ifrån? ige var just i stan i dag för attskaffa mig någon förtjenst, så att jag kunde köpa