Aftonbladet – 4 juni 1872, sida 3

Om promotionerna på teatern. Visserligen visste samtliga hufvudstadens dagliga tidningar att berätta, det vid hr Elmlunds recett lagrar och blommor i rikt mått tillföllo honom, men först i Ny Tllustrerad Tidning för i lördags erhöll man exakta siffror för de hyllningar, som den talangfulle skådespelaren mottog, i det inropningarna uppgåfvos till nio och lagerkransarne till elfva. För buketterna äter angafs intet bestämdt tal, förmodligen derför att de voro legio. Det vore orätt att påstå, det denna hyllning var oförtjent; men en mindre ostentativ form hade säkerligen varit mera på sin plats, liksom vi äro öfvertygade om att den varit mera i den anspråkslöse konstnärens smak. Då likväl det ytterliga slöseriet med applåder och inropningar nu mera blifvit häfdvunnet på våra teatrar, vilja vi ej kosta ett ord på dem, utan känna oss snarare tacksamme öfver att denna gång ingen inropning för öppen ridå kom i fråga. Ej heller mot blomsterkastningen vilja vi göra någon annan anmärkning, än att den. som mottog skådespelaren vid hans inträde, verkade synnerligt störande på illusionen. För öfrigt har ju skänken af blommor ingen annan betydelse än att vara ett uttryck af en enskild affektion. Helt annat är det med lagerkröningen, hvilken i alla tider betraktats såsom en hyllning af mera objektiv art, hvarför det torde tillåtas oss att ur några synpunkter belysa olämpligheten af denna utmärkelse åt sceniska artister, hvilka dock ej kunna kallas epokgörande. I förra tider var lagern förbehållen åt folkens största hjeltar, skalder och tänkare; men vanligen ansågs en krans nog för att beteckna den öfverlägsna förtjensten. Romarne hade visserligen flere olika slag af hederskransar (corone), t. ex. triumphalis, civilis, muralis m. fl., men det höga antalet af elfva nådde de dock icke. Bilden af Sveriges störste hjelte är prydd med en enda lagerkrans,. men i skådespelskonstens tempel vid den plats, hvilken han adlat genom sitt namn, utdelas för en aftons triumf detta antal mångdubbladt. Tilloch med den lärda mödan, som länge älskat att pryda sig med snillegadens symbol, måste troligen här danefter, till följd af förändrade institutioner, afstå derifrån, Någon brist på promotioner kommer troligen ej derför att inträffa: skådeplatsen för de samma. är blott flyttad från Foibos till hans dotter Thalias tempel. Må ingen tro att vi missunna skådespelaren hans lager, Är han lätt förvärfvad, så är han nästan ännu lättare förvissnad. Men en lager, som snart förbleknar, har just derigenom förlorat sin verkliga betydelse: endast tecknet står åter, men sjelfva sakem är borta. Han har förlorat den så mycket mera, när han blott är uttryck för ett subjektivt tycke, när hvar pch en, som har råd och lust att hos orangören tillhandla sig en lagerkrans, äfven anser sig kallad till promotor eller promotrix. Må derför gerna, såsom förut är antydt, egarinnorna af de täcka händer, som så väl förstå att ordna en smakfall bukett, må de gernå dermed belöna sina gunstlingar på scenen, liksom i lifvet, men må de lemna lagerkröningen åt mera kompetente och mera opartiske domare, Går man till vår egen scens historia, finner man att denna form för hyllningar åt dess konstnärer ej är särdeles gammal, I saknad af en fullständig historik öfver promotionerna å vår kungliga scen — en brist, den vi hoppas att en blifvande upplaga af Dahlgrens Anteckningar om Stockholmg tgatrar kommer att afhjelpa — hafva vi i detta fall Kollationerat våra egna min: nen med andra äldre teatervänners och tro ts——— EE EE I EE ————LL