Aftonbladet – 29 maj 1872, sida 2

i dag efter de officiella referaten följande närmare redogörelse för nämnda debatt: Hertig I Audiffret-Pasquier uppträder först i tribunen. Han konstaterar uti inledningen till sitt tal med förvåning, att Rouher, den mångårige målsmannen för den kejserliga autokratien, nu plötsligen åberopar ministeriel ansvarighet, under det skulden dock ligger hos det af kejsardömet införda systemet. Regeringens af den 4 September handlingar skola underkastas sin särskilda pröfning; men man får dock icke förneka, att denna regering, i det trångmål, uti hvilket hon befann sig, var tvungen att öfvertaga de af den kejserliga administrationen afslutade leveranskontrakten och dermed äfven hela den skara af äfventyrare, hvaraf nämnda administration begagnat sig. Den verkliga tvistefrågan är: Voren I verkligen vid krigets början, såsom I under det vansinniga ropet: Till Berlin! påstoden, färdige eller ej? Jag har företett bevis att i stället för 10,000 I blott haden 2000 kanoner i förråden; och att om flere funnos i arsenalerna, så visste åtminstone ingen att finna dem. Men om ni nu utgifver hvarje artilleriDes. som finnes i våra samlingar, för en krigsuglig kanon, så kan ni obestridligen komma till andra resultat. Detsamma gäller om gevären och ammunitionen. Vet ni, att vi utom Paris blott hade fem millioner kartescher, på sin höjd nog för tvenne mindre mindre fästningar? Deraf härröra Bazaines, Ladmiraults, Vinoys Uhrichs och Denferts nödrop. Och nu vill ni försöka att individualisera ansvaret, för att förlama det ena genom det andra? Har då icke ett eko af våra lidanden framträngt till den tillflyktsort, der ni dolde er? Såg ni icke röken från våra brinnande hyddor, hörde ni icke våra sårades veklagan? Men med huru lätt hjerta edra gynnare än må hvila ut i skuggan af Ohiselhursts träd, kunna de dock icke tillsluta sina öron för ropet: Varus, Varus, återgif mig mina legioner! ergifven o8s våra provinser, återgifven oss våra fäders ära! Men icke blott olycka, förlust och förstörelse hafven I testamenterat oss, utan äfven, hvad ännu värre är, demoralisation! (Lifligt bifall.) Talaren inlåtersig derpå närmare om den kejserliga administrationens väsentligaste brister. Han redogör särskildt för det system, hvilket kejsardömet tillämpade med afseende på armleveranser och arbeten för militära ändamål och hvilket oftast hade till följd att penningar, som voro bestämda för allmänna ändamål, hamnade i den kejserliga privatbörsen. Då ett land afstår från sina friheter och från hvarje kontroll, då det icke har något begrepp om att det helas intresse äro något annat än hvarje enskildt intresse, då medborgarne anse det för klokast att icke bry sig om politiken och att ställa sie under hägnet af Lhomme providentiel, då de förgäta att politiken är våra penningar, vårt blod, vår ära. då är sedelöshetens och ruttenhetens oundvikliga resultat despotismens generatio spontanea. Samma lärdom har äfven den man, hvilken nu står i spetsen för republiken, redan dragit ur Napoleon I:s historia; men hur mycket fruktansvärdare inpräglar den sig icke nu hos oss gentemot den sorg och skam, som Napoleon III samkat öfver oss! Hr Rouher slöt sitt tal med det utropet, att denna församling icke finge upplösa sig. Hvadan detta lötsliga uttryck af förtroende för den man, som Henna församling anförtrott Frankrikes ledning, men åt hvars outtröttliga yarningsroP I icke förr villen egna någon uppmärksamhet? Då hans röst höjde sig mot det olycksaliga kriget, läten I pöbeln skocka sig utanför hans hus och sålunda var det I, som visade vägen för kommunen. Nu prediken I åter, att man skall vädja till folket, till det undervisning saknande folket. I veten mycketväl, hur svårt det är att få sanningen att tränga ned i den allmänna rösträttens djupare lager; derför viljen I öfverraska folket, innan det ännu blifvit upplyst. I det offentliga samvetets namn, hejden oss icke i vårt arbete, vänten tills denna församling fulländat sitt verk, d. v. s. godtgjort edra fel. Må Gud — med denna önskan vill jag sluta — må Gud, som håller Frankrike kärt, bespara det den sista och svåraste af alla förödmjukelser, den nemligen, att ännu en gång se sitt öde anförtrodt åt en man, som så uselt tjenat det! (Långvariga bifallsyttringar.) Rouher beklagar sig, att den föregående talaren mot sitt löfte låtit debatten gå in på politikens område. Sjelf vill han, likasom förut, endast tala om leveranserna, likväl med det förbehåll att få svara på personliga angrepp, hvilka han icke genom sitt stillatigande vill erkänna. Han återtager derefter sin argumentation från gårdagen och kommer isynnerhet till vissa efter len 4 September afslutna fördrag. Man hart. ex. inlåtit sig i underhandlingar med Mottu, i hvilka en medlem af delegationen i Tours tog del. Gambetta: Uppgif hans namn! Rouher; Det är hr Glaiz-Bizoin. Glaiz-Bizoin (från de forna deputerades läktare): Jag begär ordet. (Munterhet.) Rowher: Kontraktet afslöts. Leveransen kontramanderades emeöllertid. och 6 millioner i skadeersättning tillföllo hrr Mottu och James FazvGambetta: Ni talar utan bevis. Rouher: Jag känner er leveranser lika väl som ni sielf och det är icke svårt att säga, hvilken af oss båda har svårast att reda sig. Kerdrel: Detta bevisar endast att ni har bildat en skola, Harpå följer en mängd afbrott, i hvilka äfven Jules Favre tager del. Rouher yttrar till honom att sådana afbrott anstå honom mindre än någon annan. (Jules Favre är som bekant nästan lika impopulär inom församlingen som Rouher.) Talaren besvär dersfter församlingen att med lugn åhöra honom. Han ingår nu i detaljer och påstår, att i Juli år 1870 hela den på papperet befintliga krigsmaterielen äfven verkligen fanns i arsenalerna. Pressense: Var ni således beredd? Rouher: Jag skall icke sky att undersöka denna fråga, så snart elementen för en sådan undersökning stå till församlingens förfogande. En stor ansvarighet kan påbördas mig, men här finnas händelser, i hvilka jag icke har del. (Larm.) Det yttrande, hvarom hr Audiffret-Pasquier erinrade mig (ett lätt hjerta), rör icke mig. Ja stod då utom regeringen (larm) och likväl vil jag icke draga mig undan diskussionen. Jag vill att församlingen uttalar sig öfver hvars och ens ansvarighet, men först då, när alla undersökninfarna äro Oäentliggjorda. Om vi då måste böja ufvudet, skola vi böja det. Men fordren icke af mig, att jag talar öfver saken utan vapen, utan dokument. (Larm från venstern.) err Audiffret-Pasquier har erinrat om de ord, jag yttrade, då kriget förklarades (det talsom Rouher såsom senatens president höll till kejsaren). Nå väl! jag förklarar, att jag i denna stund hyste förtroende till armön; ja, i det ögonblick, då det olyckliga ordet uttalades, hyste jag tillförsigt om seger. (Larm.) I förebrån mig detta ord, men en annan har under mera dramatiska omständig heter äfven uttalat det. -I Augusti månad förklarade hr Gambetta, att fienden skulle jagas ur landet; han profeterade seger, och man kunde icke föra nåsot annat språk. Till och med hr Thiers