Aftonbladet – 27 maj 1872, sida 2

leksfullt uttryck hvilade på henne, spred sig en liflig rodnad öfver hennes kinder och hon vågade icke under återstoden af gudstjensten se dit. När bönerna voro slut, välsignelsen läst och egaren af de blå ögonen med sin betydelsefulla blick utanför kyrkoporten drog hennes arm i sin och beredde sig att följa henne, försvann all hennes förlägenhet. Jag är på vakt, Agnes, sade han, pekande på den vid sidan dinglande sabeln, men jag kan följa dig en bit på hemvägen. Jag är så glad, att du kom i eftermiddag — jag gick i kyrkan blott för att få se Det skulle du inte gjort, älskade Charlie, dit skulle du gå för ett bättre ändamål. Det kunde jag inte, sade han med lika mycket kärlek som uppriktighet, i det han innerligt tryckte hennes arm i sin. låt oss gå hem öfver ängen, Agnes. Säg mig nu, hvarföre har du på senare tiden undvikit mig så mycket? Du har gjort mig så olycklig. Jag har icke undvikit dig, svarade hon, men lyckan att händelsevis få se dig har icke varit mig bevågen och jag har sörjt deröfver lika mycket som du. Du vet huru det är med mig Charlie — med mammas vetskap, skulle jag ej få råka dig, och jag kan icke göra det utan. Har du nyligen vidrört det ämnet med henne? i Flera gånger, men alltid fått samma svar. Huru länge skulle detta fortsätta, Agnes? O! fråga mig icke, sade hon med djup smärta i ton och min, jag är kanske mer förtviflad häröfver än du, Charlie, och jag kan inte tänka mig, huru det skall sluta,