Aftonbladet – 27 maj 1872, sida 2

lerom: Nu hafva, äfven de radikala, det varti, af hvilket Åmaädöd erhöll de flösta rösterna, fattat enahanda beslut och utvalt stt utskott, som skall bestämma tiden, då len parlamentariska kampen bör inställas, )ppositionens återtåg är emellertid likbetylande med förberedelsen till en strid med wdra än parlamentariska vapen, och ett nytt och mer hotande inbördeskrig än det nu påsående tyckes sålunda förestå det olyckliga andet. Af korrespondenser från Lausanne finner nan, att resultatet af omröstningen den 12 Maj blifvit firadt med stort jubel i denna stad. Kl. 8 på aftonen blef det bekant, utt centralisterne och tyskarne hade lidit stt nedörlag och invånarne begåfvo sig genast i procession till Place Saint-Frangcois, sjungande Marseillaisen. Åtskilligs bur fanor, på hvilka resultatet var angifvet; pa en del fanor lästes derjemte korta valspråk. Domkyrkan illuminerades och som genom ett trollslag var den eljest så enformiga och tysta städen fullständigt förvandlad. Flaggor utlängdes, älla fönster illuminerades och hvarje hus hade sitt valspråk, Iuvånarne förblefvo uppe hela natten, öfververallt hörde man sång och jubel och månget glas tömdes för Schweiz framtid. KL. 2 på morgonen gats på platsen framför rådhuset en stor festmåltid, hvari alla offent liga personer och embetsmän deltogo. Den strid, som nu pågår i Tyskland mellan statsmakten och påfveinakten, tyckes fo. nom påfvens vägran att mottaga first Ho: henlohe såsom tyskt sändebud ha inträdt i ett nytt för det kyrkliga partiet ingalunda fördelaktigt stadium. I Economist för den 18 dennes yttras härom följande: Det stadium, hvaruti striden mellan furst Bismarck och påfvedömet senast inträdt, förtjenar att i förbigående omnämnas, emedan det betecknar on förändring i situationen, som kan leda till vigtiga resultater. Den tyske rikskansleren ämnade tydligen ända till helt nyligen utkämpa striden i sjelfva Rom och genom diplomatiska agentör, och han utsåg till detta ändamål en framstående agert, kardinalen furst Hohen1lohe, en. prelat af hög börd, tillgifren Tysklands intressen och misstänkt af kurian för en smula anti-infallibilistiska tendenser. Det troddes, att kardinalen, som känner till hela det hemliga maskineriet i Rom, skulle kunna utöfva stort inflytande i Vatikanen och slutligen bringa till stånd en kompromiss mellan Hohenzollarne och påfvedömet. Men jesuitsamfundet, som icke önskar någon sådan kompromiss, gjorde invändningar mot detta argument, och påfven förmåddes att vägra sitt bifall till utnämningen. Denna vägran stötte furst Bismarck till den grad, att han i parlamöntet förklarade att han aldrig fått en svårare knuff på tjuguett års tid; och sannolikt är att han, om det blott berodde på honom, skulle afbrutit all förbindelse med Rom. Ett sådant förfaringssätt var emellertid icke antagligt för hans herre, som i hög grad påverkas af rådgifvare, hvilka äro obenägna att låta Tyskland komma in på en väg, som i deras tanke måste leda till liberalism; och rikskansleren måste nöja sig med mildare åtgärder. Han skulle,förklarade han, försöka att finna n annan ambassadör i Rom och uppträda mot hvarje anspråk af katolikerne att stå öfver statens lagstiftning. Att börja med ville han föreslå en lag, som gjorde det till högmålsbrott för religiösa korporationer och särskildt för jesuiterna att agitera mot staten. Straffet skulle, förmoda vi, blifva en upplösningaf den korporation, som sålunda förgått sig. Vidare hotar han att föreslå en lag, som betryggar alla tyskars samvetsfrihet — d. v. 8. lgör all kyrklig censur overksam. Denna kompromiss, om vi så må kalla den, är i Thögsta grad farlig för Rom, emedan den tager saken ur rikskanslerens händer, hvilken endast har till syfte att betrygga staItens auktoritet, och lägger den i tyska parTlamentets händer, som förnämligast har till syfte att minska presterskapets makt. Så länge striden stannade inom utrikesmilnisteriet, behöfde furst Bismarck icke göra några sådana eftergifter åt liberalismen som han ogillade; men om den skall utkämpas på lagstiftningens väg, måste han lämpa sig efter majoriteten, som skall döma öfver hans lagförslag. Som Rom sannolikt icke kommer att gifva efter, måste han ständigt taga sin tillflykt till allt skarpare vapen, och genom situationens nödvändighet och majoritetens påtryckning steg för steg ledas till att frånkänna Rom all auktoritet. Han intager i sjelfva verket samma position som Henrik VIII, då denne först började kämpa -Åför statens rättigheter mot ett utländskt i jinflytande, och kan likasom han slutligen f I blifva nödsakad att proklamera statens su-Ipremati inom alla områden — en process, som skall försiggå så mycket lättare, som de tyske katolikerne, ehuru de naturligtvis underkasta sig Roms anspråk, äro ur stånd att vara uppstudsige mot styrelsen och vana att se staten utöfva en makt, som i hög grad inskränker episkopatets fria verksam: het. De skola t. ex. understödja rikskansleren i hans sträfvande att skydda presterskapets oberoende mot biskoparne — en punkt, i hvilken Rom är ytterst ömtåligt. Vatikanens vägran att mottaga kardinal :;I Hohenlohe kommer således att ha till följd, latt striden blifver en offentlig strid, att det I tyska statsvurmeriet träder i rikskaänslerens Itjenst och den liberala majoriteten på tyska lIriksdagen sättes i stånd att direkt och dagligen ingripa i saken. Detta är en föränb dring i situationen, som ingalunda är till t r a rr rr sr fr fördel för Vatikanen. BEE ORT r) Under loppet af någon tid har enskild person annonserat om försäljning af biljetter för en extratur med retur pr. jernväg till RE aa Tan fn duoctvlntstillninsman 13