Aftonbladet – 27 maj 1872, sida 2

fuktigt. Aftonsången var inemot sitt slut; den långsamt framläspade predikan af den gamle pastorn skulle säkert hafva försänkt ihörarne i djup sömn, om ej de hårda, höga och trånga bänkarne förbjudit all beqvämlighet. Genom kyrkans höga hvalf ljöd den Alderstigne domprostens tröga röst, lik. det dofva surret af en möhumla i en tom butelj, och det framsjungna Amen efter hvarje bön var icke stort lifligare. Verkan var nästa oemotständlig. Utaf församlingen funnos dock tvenne, som voro fullkomligt vakna; den ene, en ung man af 28 å 30 år med vackra polissonger och mustascher, stod lu tad mot en pelare och höll sina blågrå ögon oaflåtligt fästade på bänken närmast koret. eller snarare på henne, som upptog den. Den qvinna han betraktade var Agnes Treherne Det fanns ingen slående likhet mellan henne och George; första olikheten låg i deras längd. Agnes var nemligen eft litet fruntimmer — hon hade samma rena hy och svarta hår. men hennes ögon egde ej den sällsynta skön het, som karakteriserade hans. — De ötf riga af hennes anletsdrag påminde mycke! om honom och hon var i det hela en vacker qvinna, men då broderns utseende var et! af dessa genast i ögonen fallande, utmärkte sig deremot hennes för den vinnande egen skap, som gjorde, att hon först vid närmare bekantskap föreföll rigtigt vacker. Hennes ansigte egde dock hvad hans saknade, nemligen detta i hvarje drag utpräglade uttryck af godhet, som äfven åt de fula förlänar täckhet. Innesluten i sin höga bänk, hade hon denna eftermiddag sökt utestänga från sitt sinne hvarje verldslig tanke, som störande ville smyga sig in i bönens andakt. Då hon en gång upplyfte sitt hufvud och mötte den stadiga blicken från de dunkelblå ögonen, som med ett så kär