Aftonbladet – 25 maj 1872, sida 3

sj övbBrav Ullusvdad med YtLrerst Ana träsnit k-l utgör ett vackert bevis på hvad svens typografi i våra dagar mäktar åstadkomm och gör all heder åt hr Heggströms u märkta officin. Dansk och norsk litteratur. ej Vi ha i går mottagit ett arbete från Kjc et) benhavn, som vi skynda oss att redan n nomnämna, emedan det är egnadt att helsa e,) med glädje af alla den nordiska enhetstan ;å kens anhängare i vårt land. Det är Orl Lehmanns efterladte Skrifter , udgivne a ct Hother Hage, Förste Del. (Gyldendalsk a. bokhandeln.) Hvar och en, som kännt denn orika, ädla och varma personlighet, och hva i. Joch en, som vet, i hvilken fgrad han vari a) bärare af den nya tidens utveckling i Dan t ) mark, skall skynda att taga del af dess: e, I skrifter, i hvilka hans väsen, ideer och verk n samhet på flerfaldigt sätt afspegla sig. Dei t nu utkomna första delen omfattar Lehmann i I lifserinringar från barndomsoch ungdoms ;) tiden, hans första uppträdande inom der i danska studentverlden, hans vistande i Tysk , Jland för att studera vid dervarande univer i siteter, hans resa i Frankrike och Italier 11842—43, hans senare reseminnen från 1847 d—48 och slutar med början af sistnämnd: år, då han vid budskapet om Christian VIII:s n död, sin pligt trogen, lemnade Italien och n)sin unga hustru, som döden snart derefte frånryckte honom, för att skynda tillbaka till fosterlandet och helga detsamma sina a krafter. I andra bandet skola dessa lifserinringar afslutas och torde man der isynnerhet finna upplysningar om de märkliga tilldragelser 1848 och 1849, i hvilka Leh mann spelade en så stor roll. Tredje delen kommer att innefatta ett urval af hans ge,Jnialiska och förundransvärdt gripande tal; -Iden fjerde och sista delen skall innehålla -låtskilliga större afhandlingar, Det är en glädjande företeelse, att se det I begåfvade vetenskapsmän från våra skandinaviska brödraländer börja deltaga i den stora täflan, som i vår tid pågår för att vinna och sprida en på sannt vetenskapliga forkningar grundad kännedom om den äldsta menskliga kultur, som faller inom historiens område. Förut hafva dessa forskningar nästan uteslutande bedrifvits af engelsmän, fransmän och tyskar, och först helt nyligen hafva skandinaverna uppträdt på detta fält för att äfven här häfda det anseende för lintelligens, som de förut på så många andra vunnit. Någon svensk har visserligen ännu icke genom några sjelfständiga forskningar Jinom detta fack vunnit nägra lagrar, men deremot eger det lilla Norge i Lieblein en framstående egyptolog, liksom Danmark i Valdemar Schmidt en särdeles grundlig kännare af hela den österländska kulturen. Ett lysande prof på sin vidsträckta lärdom och stora skarpsinnighet på detta område har den senare nyligen afgifvit i den på Wöldikes förlag utkomna första delen af ettarbete, under titel Assyriens og Egyptens gamle historie efter den nyere tids forskninger, som vi härmed vilja rekommendera hos alla fornkunskapens och historiens vänner. Bokens första hufvudafdelning afhandlar literaturen och sönderfaller i tre kapitel: den historiska literaturen i de gamla österländerna; grekiska och romerska författares underrättelser om Egyptens, Assyriens och Babyloniens samt om Syriens och de syriska folkens, ärskildt israeliternes, historia; samt de gamla österländska folkens literatur. De båda första kapitlen utgöra egentligen en historisk inledning till det sista, der man erhåller en klar bch fullständig framställning dels af såväl tal som skriftspråken, dels af literaturens uppkomst och utveckling hos de österländska folken, af hvilka utom israeliternes rika och allmänt kända literatur, särdeles egyptier samt assyrier och babylonier efterlemnat högst värderika litterära minnesmärken. Såsom bekant hafva dock dessa två literaturer, som båda funnit sitt uttryck medelst egendomliga skriftecken — den egyptiska med hieroglyfskrift och derifrån sig bärledands tecken och den assyriska genom kilskrift — först heltnyligen blifvit tillgängliga genom den återvunna eller nyupptäckta konsten att tyda tecknen i dessa skriftarter, angående hvilka man förut ej anade att de bildade en verklig skrift och innehöllo lemningar af efi verklig lite ratar. Förf. lemnar icke blott prof på egyptiernes hieratiska (heliga) och derifrån härledda demotiska (folkskrifts-) tecken samt af den assyriska kilskriften, utan redogör ock, såsom nämndt är, för de rika literära lemningar, som nyare tiders forskningar bragt i dagen, och hvilka gifva en verklig bild af de folks utveckling, från hvilka de härstamma. En högst intressant belysning gifver förf. åt frågan angående tiden för den uppteckning af Moses skrifter, pentateuken, hvilken hunnit till våra dagar. I den senare israelitiska tiden, på Kristi tid och nästan allt intill våra dagar har man, hållit det för en oomtvistad sak att pentateuken förelåg i samma skick, hvari den lemnade Moses hand, men i slutet på förra århundradet började tvifvel härpå att uppstå. Bristen på fullt objektiva vetenskapliga grunder hade lock. till följd att de författare, som kritiserade moseböckerna med afseende å deras ursprung, tiden för deras författande och leras historiska trovärdighet kommo till högst olika resultat, hvarför denna fråga ut den verkligt vetenskapliga kritiken tills vidare lemnades å sido. Framkomsten i senaste tiden af ett nytt historiskt faktum biIrager dock att med hög grad af sannoliket lösa henne. Enligt samtliga egyptiska ninnesmärken har det nemligen blifvit ådasalagdt att filisterna invandrade i sitt land kort tid före Moses död och åtskilliga år fter israeliternas utvandring ur Egypten. . de fyra första moseböckerna åter omtalas ilisterna såsom från gamla dagar beboende le fem städernas land, hvilket visar att pelateuken ej gerna kän förskrifva sig från Moses? tid. Emellertid anser förf. otvifvelaktigt att inder ökenvandringen bruket af bokstafskrift infördes bland israeliterne, som under eröringen: med de syriska folken lärt sig len samma. De tio budordens upptecknande å stentaflorna anföres såsom bevis för att lere israeliter förstodo att begagna sig af skrift. YR håller ock för antaglioet att Moses sjelf upptecknat de his ov lelser, som försiggingo 4 don a re vaf folket de SÄSkilda n tid, Tan pet 0 laga h nöjligen kunnat föranleda dem; ja, han aner ej för osannolikt att han nedskrifvit ller låtit Badskritva de sagor och traditio. fitn äldre tider, som lefde på folkets ar, eller med ett ord han anser det igt att Moses under sin vistelse med olket 4 öknen författat en skrift at ungeär samma slag som vår pentateuk. Men an antager å andra sidan att, sedan bru et af skrift försvunnit under domarnes id och först åter användts af Samuel samt Nlifvit Wera alhnänt under David, en ombetning skett af Moses skrifter, hvilka i in ursprungliga drägt ej kunde väntas få ågon allmännare spridning bland folket, lå de ej voro afpassade efter tidens företällningar 0, d Vid derna betning OMAdeR denna mn 240 No AÄ Lr jä md mö RpH och. hr