Aftonbladet – 22 maj 1872, sida 3

Hon älskade honom så högt, att han skulle icke för en verld velat betunga henne med vetskapen om hvad han led. Med oegennyttigt hjeltemod lemnade han benne i fullkomlig okunnighet härom, och ehuru hans hjerta var nära att brista af alla de qval som trängdes derinne, förrådde han dem icke med ett ord, eller en suck, så länge han var i modrens närhet; först sedan han gått in till sig, slutit dörren och kastat sig på dengrofva bädden, gaf han fritt lopp åt den sorg som, längre qväfd, skulle sprängt hans hjerta. När nästa dags sol rann upp öfver de olika personerna i detta drama, voro de långt åtskilda. William Treherne hos sin familj i Milborough, mr Ryder på väg till AriscedWwyn, att aflägga redogörelse för sitt uppdrag, sedan ban lemnat sin något tölpiga följeslagarinna mademoiselle du Broissart i London under beskydd af den lady, till hvilken han blifvit anmodad anförtro henne: samt John Read, sysselsatt med den dagliga verksamheten för sin blinda moders uppehälle, att laga nät, lägga ut långref, taga in den o, s. v., allt under försök att tåligt bära en sorg, med hvars tyngd hans modiga, hängifna och hederliga hjerta ännu ej hunnit göra sig förtrolig och som trängde sig allt djupare in bland detta bjertas ömtåliga nerver. FJERDE KAPITLET. Fideikommissarien till Arlscedwyn. Belysta af sommarmorgonens sol, erbjödo verkligen Ariscedwyns vidsträckta egor en vacker anblick. Så tyckte också mr Ryder, då han tankiull vandrade upp och ned på terassen utanför byggnadens framsida, afvaktande att blifva mottagen af mr Trehörng,