Aftonbladet – 22 maj 1872, sida 3

jade OomMKOSLAdder, som med I Iraga varanad exposition äro förenade. Den förflutna veckan bar sig icke riktigt vackert åt. Hon lofvad den skönaste pingst, som Sverige skulle haf ända sedan den förste Sveadrottens daga — på den tiden lärer man aldrig haft an ledning att klaga öfver väderleken — oci så kom hon med ett par pingstdagar, son voro under all kritik. Det är visserligei icke första gången, som vackra förhoppnin gar icke blifva något af, men nog kan de kännas hårdt, i synnerhet om man unde: just de sköna dagarne satt lutad öfver sit arbete, svettades bakom sin disk eller på hvilket annat lofligt sätt som helst sträf vade för att sedan taga sin skada igen på helgdagarne och då slå sig riktigt lös. Nog går det an för herrar och damer, som till höra ledighetskomiten. De kunna göra lust resor hvarenda dag, men det är sannerligen icke så roligt för oss andra. Ja, det var en bedröflig pingst. Hvad skulle Stockholm hafva tagit sig till, om det ej haft inre resurser? Det är just dessa som räddat oss. Kan jag inte fara utmed Wallman för det här otäcka vädret, så går jag i aftonsången, sade jungfru Kristin, och vi skulle nästan tro, att hon höll ord, Må den som är utan synd kasta första stenen på henne. Teatrarne gjorde lysande affärer. Det göra teatrarne alltid nu för tiden, men nog hade det sett mörkt ut i pingstdagarne, om luften varit litet ljusare. Man får vara nöjd, sade hr Mothander då solen lyste som klarast, och detsamma yttrade han, när regnet strömmade ned. Hans cirkus var fullproppad i alla fall. Det är kanske icke så svårt att vara nöjd under sådana förhållanden Man får vara nöjd, sade också gamle kapten v. Haudegen härom dagen. Medan han ännu var löjtnant, hvilket nu är mycket länge sedan, beklagade han sig öfver att ej komma i en med sitt namn mera öfverensstämmande sysselsättning, men när deticke blef något krig af, resignerade han sig och fick afsked med kaptens namn, heder och värdighet. Jag kommer nog snart i en postlucka, yttrade han då. Sedan dess hafva likväl många år förflutit, och kaptenen har ej tittat genom någon postlucka från annan sida än den yttre, då han i sin lilla residensstad oupphörligt frågat efter det der brefvet, som skulle underrätta honom om hans utnämning. Det börjar gå illa, sade kaptenen flera gånger, då det tycktes dröja allt för länge med postmästarskapet. Den nya tiden vill icke mera unna ett brödstycke åt gamla knektar, som svettats i fäderneslandets tjenst och slitit ganska ondt ibland på mötena. Tjensterna skola nu gifvas åt sådana der bleknosiga postskrifvare, som, ta mig hundratusen svedda granater, icke kunna ställa upp en enda pluton. Fy fan, sådan regimel Men härom dagen mötte vi vår gamle kapten, som kommit upp till Stockholm för att roa sig under pingstdagarne. Han såg betydligt blidare ut än när vi senast hade träffat honom. Man får vara nöjd, svarade han på vår fråga om hans välbefinnande. Icke är det som förr, då armen sattes i spetsen för den fosterländska brefbefordringen, men ännu unnar man oss en reträtt på gamla dagar. Om vi iate få alla postluckorna i Sverige, så få vi åtminstone en god del af dem, och nu skall jag också pli postmästare vid första ledighet. Då träffas vi oftare, hoppas jag, ty då ämnar jag njuta af lifvet i hufvudstaden och Jäta en af de der hvita postmyrorne sköta luckan. De karlarne äro skapade till drängar At 0S8. Man får vara nöjd, sade också en ar åra vänner kontorsskrifvarne i postverket. rr gåfvos alla postmästaretjenster åt miitärer, men numera få vi åtminstone vara ned om några. En omväg har jag dock sått för att binna målet. Hade jag blifvit fficer, såsom mor min ville, så hade jag för änge sedan varit löjtnant, och hade jag va it löjtnant, kunde jag hafva blifvit postnästare ätminstone i Gagnef; men, som sagdt, nan får vara nöjd. Det är mycket svårt att göra al!:a menniskor till viljes, men i afseende på post vefordringen eller befordringen inom postverket, så gör regeringen hvad hon kan. Flon småler åt militären och småler åt de vivila, och både militärer och civila bocka sig underdånigast och anhålla om att städse å vara inneslutna o. s. v. Det är roligt, när man kan göra folk belåtet. Den som icke var belåten, det var marskalk Bazainei den förflutna veckan. Men han hade också skäl att blifva missnöjd. Tan skulle icke befordras till postmästare, an, ty så besynnerligt det än gick till unler kejsardömets tid i Frankrike, så blef lock der aldrig fråga om att sätta militärer ill tjenstemän i postverket, hvaremot frun immer, som visat duglighet, dertill ofta användts. Bazaine skulle inmanas i häkte för att undergå ransakning om ett och annat. Det fanns utslag på den saken, men ingen om för att verkställa utslaget. Jag förstår inte det här, sade marskalen slutligen. Hvad är det för sudd?l Skall jag inte få komma i arrest en gång? Det blir väl bäst att jag sjelf reser ut till Versailles och hör efter om arresten inte ir i oråning. Marskalken var otålig, och det kan väl ngen undra öfver, men ond var han ännu cke. Det blef han först sedan han kommit ill Versailles och till sin obeskrifliga äfver-! Hon älskade honom så högt, att han skulle