Aftonbladet – 22 maj 1872, sida 3

raskning funnit att arresten ännu ej var ordning. Der gingo ännu tapetserarne on hvarandra och ordnade de rika draperierna jemkade på möblerna och profvade nya gar diner, I matsalen hade man man icke en flyttat in buffeten och der fattades ännu el nature morte, som skulle pryda väggen mid emot marskalkens stol. Biljardsalen befann: i det mest ofulländade skick. Det enda son var i ordning var biblioteket, men marskal ken är icke någon bokvurm. Utanför villar hängde ännu murarearbetare och smetade på ornamenterna, och i parken såg det ganske skräpigt ut, ty der piskade man mattor och vädrade sängkläder. Jo, det här är snyggt, utbrast marskal ken i vredesmod och befalde en af sina ad jutanter att säga till kusken att denna skulle köra honom genast till krigsministern, Def gick i en fläng med marskalk och hela staben. Hör på, hr minister, ropade marskalken till general Cissey, som ännu höll i krigsportföljen och infann sig helt ödmjukt vid vagnsdörren, vet ni inte hvem jag är? Har jag kanske icke rätt att fordra, att mitt fängelsepalats är i ordning, när jag behagar infinna mig? Krigsministern uttömde sig i ursäkter och bad att hr marskalken ville gifva sig tålamod blott ett par dagar, så skulle allt vara i ordning. Marskalken lät den gången nåd gå för rätt. Han återvände till Paris, men ond var han med besked. Att låta on marskalk af Frankrike vänta! Nu har marskalken ändtligen fått installera sig i det praktfulla häktet, Hvad skall nu följa? Ja, det veta vi icke ännu. Det blir kanske icke så lätt att drifva honom ut ur det paradiset. Det har så ofta under de senare åren varit fråga om att drifva ut onda andar, och äfven vi här i Sverige hafva gjort experimenter, som blifvit ganska uppmärksammade, så väl i evangeliska fosterlandsstiftelsens årsberättelse, som iandra vetenskapliga verk, för att icke tala om reputation de åtnjuta i allmänna opinonen. Den största djefvulsutdrifvaren i våra dagar lärer dock vara en italiensk prelat, monsignore Carli, biskop i Palmyra in partibus, hvilken praktiserat i Florens. Han har gjort en mängd riktiga underkurer, och det förvånar oss att icke de af våra landsmän, som studera konsten, rest till honom för att inhemta. hans metod. Den der historien om spikarne är rakt ingenting mot hvad man hör om monsignore Carli. Sedan han under lång tid haft tillfälle att praktisera i sin specialitet och lyckats kurera ett stort antal, som varit besatta af den lede fienden, har han slutligen gått så långt i ädel hängifvenhet för sin sak, att han helt och hället opåkallad hjelper er af med en och annan djefvul. Hans diagnostiska blick är så skarp, att han genast vid första sammanträffandet med er ser om ni har fan i kroppen, äfven om ni sjelf icke vet något om en sådan hyresgäst. För nåson tid sedan fick monsignoren se en arbetare, som anfäktades af kramp. Monsignoren fann genast hvad som fattades karlen. Jag skall drifva fan ur honom, sade prejaten, och så lät han föra den sjuke till ett kapell i grannskapet af Florens. Der föreLogs behandlingen efter strängt vetenskapiga grunder, men man tycktes här hafva råkat ut för en ovanligt seg djefvul. Han stretade emot och ville icke på några vilsor ut. Åh, jag har väl fått bugt med rre djeflar än dig, sade monsignoren och binda den sjuke mannen till händer och ter samt lät honom ligga på det sättet i ifver två dygn nästan utan all föda. Hvad jefvulen tyckte om den dieten, vet man icke iktigt, men det vet man, att den stackars rbetaren måste föras till lasarettet, då polien slutligen blandade sig i saken Monignoren blef till och med tilltalad och äfen dömd till sex månaders fängelse, men jade fannit med sin värdighet mer öfvernsstämmande att innan dess taga till flyken. Nu lärer han emellertid hafva vädjat ill högre rätt och förklarat sig vilja intälla sig personligen för att gifva nödiga ;pplysningar om sin metod, hvilket bör lifva af ganska stort intresse. Tänk, om i kunde få monsignoren bit för att gifva ågra gästroller! EE