Aftonbladet – 21 maj 1872, sida 2

annan art af tjenstebefattningar. PECIRSTRRASRONSEETNA Ett lagförslag angående domares utnämnande har nyligen varit föremål för behandling inom franska nationalförsamlingen. Det hade icke utgått från regeringens initiativ utan från ett utskott, som sammanarbetat flere enskilda motioner. I Frankrike råder nemligen allmänt missnöje med domstolarnes nuvarande sammansättning, och likasom statsrådet under kejsardömet mer än en gång fälde utslag, som vitnade om dess politiska stämning, så ba äfven domstolarne visat mycket beroende af regeringen, bland annat genom sitt deltagande i de s. k. blandade kommissionerna år 1852, som efter en mycket summarisk process läto deportera republikaner i tusental, och genom sin hänsynslösa stränghet mot hvarje friare rörelse. Dessutom har inom domstolarne nepotismen tagit mycket öfverhand; fäderne ha sökt draga in sina söner i embetena och till erkänsla visat sig underdånige mot regeringen. I fråga varande lagförslag går dels ut på attfastställa vilkoren för tillträde till domarembetet, dels på att inrätta särskilda kommissioner, som, då sådant embete blifver ledigt, skola föreslå kandidater, bland hvilka regeringen eger välja. Först och främst bestämmes en viss ålder så väl för första inträdandet i domareståndet som för befordrandet till högre platser. Vidare fordras intyg antingen på juridisk lärdom (doktorsgrad eller professorat) eller på praktisk ut bildning (en viss tjenstgöringstid såsom fredsdomare eller i administrativa befattningar eller såsom advokat), likasom det äfven fordras, att vederbörande skall ha tjent ett visst antal år på en lägre post innan han kan avancera till en högre. Dessa bestämmelser väckte icke någon synnerlig oenighetinom församlingen. Det var endast betecknande för stämningen mot prefekturråden, att man icke ville att tjenstgöringen inom dessa råd skulle gälla lika med andra administrativa värf. Deremot rådde mycken oenighet angående utnämningssättet, och ett försök att komma ifrån svårigheten genom att föreskrifva ett särskildt domareprof misslyckades. Inom venstern ville man gifva kommunaloch eneralråden inflytande på domarnes ut ämnande genom att låta dem välja en el af kommissionens medlemmar, och Emmanuel Arago, som framställt ett af lagförslagen rörande denna sak, ville till och med göra domstolarne helt och hållet beroende af regeringen genom att låta de högre domstolarne välja mellan de kandidater, som föreslogos af kommissionerna till de lägre posterna. Derjemte hänvisades på önskvärdheten af att införa juryer äfven i civila mål, hvarigenom antalet af domare kunde något inskränkas. Det monarkiska partiet inom nationalförsamlingen ville deremot icke införa något folkvaldt element i kommissionen utan uteslutande låta den bestå af domare; men detta mötte en mycket stark opposition, och man gjorde med skäl den anmärkningen, att då alla voro ense om att domareståndet för närvarande var sammansatt på ett mindre lyckligt sätt, kunde det icke gå an att lägga dess rekryterande uteslutande i dess egna händer. Ja, till och med Arago anmärkte, att då var det bättre att behålla det nuvarande utnämningssättet genom justitieministern. Vid omröstningen beslöts med 300 röster mot 297 — här segrade venstern öfver högern — att återremittera förslaget till utskottet. Om Thkhiers underhandlingar med tyska sändebudet i Frankrike grefve Arnim angående franska områdets utrymmande af de tyska trupperna, hvarom åtskilliga hvarandra motsägande rykten cirkulerat, meddelar den vanligen väl underrättade Soir följande, sannolikt officiösa upplysningar: Man fäste i början stor vigt vid den sammankomst, som Thiers hade med Arnim första dagarne i denna månad, och derefter hette det, att alldeles icke några underhandlingar blifvit inledda. De, som hyl lade den första åsigten, voro förvånade öfver, att Arnims svar så länge lät vänta på sig, under det andra just i detta uppskof sågo ett bevis för riktigheten af sin åsigt. Vi kunna nu om denna sak lemna upplysningar, som äro fullkomligt tillförlitliga. Arnim mottog af Thiers förslag om underhandlingar angående tvenne frågor: 1) Om en utrymning före den i fredstraktaten bestämda tiden, och 2) Om betalningen af de tre milliarderna. Presidenten föreslog ingen praktisk lösning; han inskränkte sig till att anmoda sändebudet att ställa till Preussen en förfrågan om, huruvida kejsaren af Tyskland vore villig att inlåta sig i underhandlingar. Arnim meddelade sin regering samtalet och begärde instruktioner. Konferensen egde rum den 3 Maj, och Arnims skrifvelse till Bismarck är daterad den 5 Maj. På grund af diplomatiskt bruk är det knappast skäl att antaga, att sändebudet får sina instruktioner före slutet af månaden, så vida icke Bismarcks sjukdom medför ett ännu längre uppskof. Förliden torsdag, försäkra Paristidningarna, värdigades verkligen marskalk Bazaine att inställa sig som fånge i den magnifika villa, som i Versailles blifvit inredd till hans fängelse. Paristidningarna hvimla af beskrifningar huru härvid tillgick. Adjntanten Magnan, säger Siecle, nedsteg först ur vagnen för att öppna grinden. Vakthafvande officeren underrättade äfvarasta (laillard am marskalkana ankamet