Aftonbladet – 21 maj 1872, sida 2

från sin ursprungliga föresats och tillade: I katolska kyrkan skall en verldslig makt sv: ill mötes och införde honom i bottenvånin-: sen, Lås och bommar kommo naturligtvis cke i fråga; de lagliga formaliteter, som akttagas vid en persons häktande, uppsköos till följande dagen. Marskalkens ytterst komfortabelt möblerade våning består af trenne rum: sängkammare, arbetsrum och matsal, hvartill kommer en lång och luftig korridor. Till huset hör en utsökt vacker trädgård i engelsk stil. De soldater, som atgöra vakten, tälta i en af denna trädgårds sidoallger. En af marskalkens adjutanter kommer ständigt att befinna sig hos honom. Marskalken eger rättighet att mottaga besök, för hvilka dock tillstånd måste erhållas af öfverste Gaillard, men fru marskalkinnan och advokaterne hafva obehindradt tillträde. Vitnesförhöret, som skall ledas af divisionsgeneralen Riviere, kommer ofördröjligen att börjas, Marskalkens måltider komma att på armeintendenturens bekostnad lemnas från Hötel de France, Paristidningarna gå ända derhän i omständlighet, att de meddela matsedeln för marskalkens första frukost i hans villa-fängelse. Denna parodi på fängelse och jemnlikhet inför lagen gisslas på följande sätt af RÅ publique frangaise: Hr Bazaine har inställt sig i häkte; det vill säga, att han flyttat in i sitt sommarnöje, Bostaden är i ordning; tapetserarne hafva slutat sitt verk; allberna i parken äro krattade; syrenerna dofta; trädgåärdsmästaren har förklarat, att de skuggrika allterna äro värdiga den frejdade gäst, som skall drömma under de blommande boskeerna, Det var på tiden; hr Bazaine började att blifva otålig; hr marskalken har måst vänta. Med anledning af den nu påbörjade processen mot Bazaine meddela de franska tidningarna följande redogörelse för hans militäriska carriere: Värfvad, Mars 1831; korporal, Juli samma år; furir, Januari 1832; fältväbel, November samma år; underlöjtnant, November 1833; löjtnant, Juli 1834; riddare af hederslegionen, September 1835; kapten, December 1837; bataljonschef, Mars 1844; officer af hederslegionen, November 1845; öfverstelöjtnant, April 1848; öfverste för 55:te linieregementet, 1850; brigadgeneral, Angusti 1854; divisionsgeneral, Septem ber 1855; kommendör af hederslegionen, Augusti 1856; öfverbefälhafvare för franska expeditionskåren i Mexiko; storofficer af he derslegionen (slaget vid Melegnano); storkors (slaget vid San Lorenzo); marskalk, September 1864. De svårigheter, som stått i vägen för en dr sä oc si fredlig lösning af Alabamafrågan, synas nu i det närmaste vara undanröjda. Engelska öfveroch underhuset mottogo den! 13 dennes de förklaringar regeringen lofvat gifva angående underhandlingarna med Förenta Staterna. Af dessa förklaringar framgår, att regeringen aldrig afvikit från den ståndpunkt, hon sedan början af konflikten intagit i fråga om ersättningen för de indirekta förlusterna och att i detta ögonblick en engelsk not, som afgifvits till svar på en framställning af kabinettet i Washington, var underställd amerikanska regeringens pröfning. Denna not syntes ha vunnit presidenten Grants bifall; han hade i förtroende meddelat den åt senaten, och den kunde tjena till grundval för ytterligare underhandlingar, hvilkas resultat, sådan var engelska regeringens öfvertygelse, skulle blifva icke endast tillfredsställande utan äfven hedrande för båda länderna. På grund af dessa upplysningar om situationen beslöto båda husen på ministrarnes begäran att afhålla sig från all diskussion. Man känner nu genom telegram från Amerika innehållet af nyss nämnda not. Den föreslår ett tillägg till Washington traktaten, enligt hvilket de båda nationerna skola förbinda sig att för framtiden i händelse af neutralitetsbrott å någondera sidan inskränka sina reklamationer till ersättning för direkta förluster. Detta förslag har i principen blifvit antaget af amerikanska regeringen och, såsom af det senast ankomna telegrammet synes, tillstyrkt af senatens utskott för utrikesärendena. I tyska riksdagens möte den 14 dennes kom utrikesministeriets budget till förhandling, med anledning hvaraf furst Bismarck hade infunnit sig. Med afseende på sändebudsposten vid påfliga hofvet anmärkte Benningsen, såsom ordförande för vederbö rande utskott, att man hade tänkt att stryka denna post, enär Vatikanen hade tillåtit sig att förkasta det sändebad (furst Hohenlohe), som blifvit utnämndt af kejsaren, ett beteende, som utan tvifvel icke blott hade kränkt Bismarck utan äfven statens öfverhufvud; om emellertid förbundsrådet bibehölle denna post, skulle utskottet afstå från Isitt förslag att upphäfva den. Benningsens I tal åtföljdes af lifligt bifall från högern och I venstern, men af synbar oro och misshag från centern. Furst Bismarck, hvars upp: I trädande framkallade allmän tystnad, tackade I utskottet för dess beredvillighet att afstå Efter de nyligen antagna lärosatserna i Igen kunna afsluta ett konkordat med den romerska kurian, utan attintaga en ställning, hvarT till det tyska riket ick kan beqväma sig. (MycI den kon ket sannt!) I kunnen vara utan bekymmer, mine herrar. Vi bege oss icke till Canossa, hvarken i lekamlig eller andlig bemärkelse! (Starka RR Emellertid kunna vi icke dölja, att essionella friden i Tyskland är störd, Toch att stämningen är dyster. De tyska regeringarna söka med stor omsorg och ifver att I finna utvägar till att betrygga det religiösa lugInet och att på ett så lämpligt sätt som möjligt I skapa ett bättre tillstånd än det nu varande. I Men detta skall knappast kunna ske annorlunda än på lagstiftningsväg och med riksdagens bistånd. (Allmän rörelse. Hör! hör!) Till slut uttalade rikskansleren sitt beklagande öfver, att försöket att komma till en uppriktig och vänlig öfverenskommelse I med Vatikanen hade misslyckats genom det J oväntade förkastandet af Hohenlohes val. Jag har — yttrade Bismarck — i omkring tio lår varit utrikesminister och i tjugu år haft att göra med den högre diplomatien; jag tror mig icke begå något misstag. då jag säger, att detta är det första och enda tillfälle, då jag de att ett af regeringen utnämndt sändebud blifvit I förkastadt. (Hör! hö Jag beklagar på det Tallra lifligaste detta förhållande, men jag skall Ticke upptaga det med någon öfverdrifven ömtålighet och skall icke genom det skedda låta afIla oo min från Att ra öga nsn cola ntraka