Aftonbladet – 17 maj 1872, sida 2

förordning, som de inbilla sig vara så liberal, derföre att den lemnar tillfälle till det bekanta missbruket med ansvaringar, i sjelfva verket är så illa och i många fall i en så frihetsfiendtlig anda affattad, att den skulle under en kritisk tidpunkt kunna lemna en tilltagsen och om medlen mindre nogräknad minister tillräckliga medel ihänlerna att faktiskt undertrycka tryckfriheten, atan att den derföre behöfde göra sig skyllig till grundlagsbrott. Hvad angår frågan om den utsträckta valrätten, synas opinionerna i afseende på densamma ännu icke ha hunnit till nödig mognad. Visserligen beslöt Andra kammarens majoritet en återremiss, hvilken skulle tolkas säsom ett uttryck för nämnde majoritets sympatier för en betydligt nedsatt census. Men det må vara ganska förlåtligt, om mången anser detta ha varit endast en tom demonstration, ämnad såsom genmäle på de yttranden, som under försvarsfrågans behandling förlidet år gingo ut på, att om flertalet af de besutna jordbrukarne visade en alltför stor egoism i förhållande till de stora -samhällsintressena, man måste söka en motvigt mot dem genom att ge valrätt åt den arbetande klass, som nu befunne sig under strecket. Vi ha aldrig, såsom åtskilliga af våra mycket godtrogna kolleger, föreställt oss att kärnan af det s. k. landtmannapartiet har några verkliga demokratiska sympatier eller kan räknas till venstern i politisk mening, och vi äro fullkomligt öfvertygade, att om en fråga-rörande valrättens utsträckning nu verkligen på fullt allvar förelegat till afgörande, nämnde parti skulle visat sig mycket konservativt. För vår del skulle vi icke ha det ringaste emot, att när som helst den nuvarande cen sus betydligt nedsattes, eller att valrätten till Andra kammaren blefve lika vidsträckt, som den är uti Danmark i fråga om folktinget, likväl under förutsättning, att man här såsom der finge de garantier, som ligga. i en offentlig kandidatur, direkta val och valbarhetens oberoende af boningsorten. Man föreställde sig allmänt, att försvarsfrågan skulle komma att ligga nere, så att något vigtigt och väsentligt derutinnan icke skulle kunna komma att uträttas. Emellertid har riksdagen nu genom godkännande af lagförslaget om upphäfvande af rätt till lega och friköpning i sjelfva verket infört den allmänna värnepligten i vårt land. Man finner här åter en bekräftelse: derpå, att en uttömmande diskussion i en sak, om den ock för tillfället synes ha skett förgäfves, dock aldrig blir utan frukt, och att då en fraktion begagnat sin makt alltför konsiderationslöst, tvingas den genom omständigheternas makt att på ett eller annat sätt falla till föga. Hade icke förhandlingarne i detta ämne vid 1871 års lagtima riksdag egt rum, ja vi våga tillägga, hade icke den urtima riksdagen med dess sorgliga och snöpliga resultat föregått, så skulle man aldrig nu lyckats vinna majoritet för denna allmänna värnepligt, hvars införande Andra kammarens majoritet förut velat sätta i oskiljaktigt samband med ett tillförsäkrande af åtskilliga ekonomiska fördelar åt en viss klass af jordbrukare. Nu, då principen framträdde enkelt och utan att stå i samband med något bestämdt organisationsförslag, kunde mänga af dem, som förut i denna sak anslutit sig till Andra kammarens majoritet, icke anständigtvis motsätta sig förslaget. Hade det dock nu varit framstäldt icke af enskild motionär utan af regeringen, skulle det troligen icke lyckats vinna majoritet i nämnde kammare. Landtmannapartiets egentliga kärna, uppgående till omkring 70 röster, stod dock fast i sin vägran att erkänna den stora principen, förr än man ville i ersättning för detta erkännande be reda deras kommittenter en kontant vinst. För behandlingen af öfriga försvarsväsendet rörande frågor skola vi i några särskilda artiklar närmare redogöra. Äfven inom den civila och kriminella lagstiftningens område vid denna riksdag hafva icke så få och vigtiga reformer i lagstift. ningsväg blifvit genomförda, oberäknadt den här ofvan omförmälda, mest betydelsefulla af dem alla: afskaffandet af rättigheten till lega och friköp för de beväringsskyldige. Genom antagandet af K. M:ts proposition till förändringar af gällande bestämmelser om häradsting har ett första steg blifvit taget till afhjelpande af de brister i lagskipningen på landsbygden, hvilka länge och med skäl varit öfverklagade, och hvilka, derigenom att de ställt den enskilde hardt nära rättslös gent emot den med lagens kryphål och mångfaldiga uppskofsanledningar förtrogna illviljan, lagt sig hämmande öfver landets utveckling; ty den omtänksamme har icke utan stor tvekan inlåtit sig på företag och aftal, der lagens skydd kunnat påräknas först efter så mycken tidsutdrägt och så många omgångar, att liden skada icke vidare kunnat godtgöras. Den stora, länge omhandlade frågan om underdomstolarnes reorganisation har visserligen dermed icke fått sin lösning, men den nya förordningen (meddelad fullständigt i vårt blad för den 1 i denna månad) skall utan allt tvifvel medföra åtminstone något större skyndsamhet i rättstvisters afgörande och erbjuda oftare återkommande tillfällen än nu att lagfara sådana aftal, som böra hos domstolarne anmälas eller påkalla någon deras åtgärd, Giftomannarättens afskaffande för mö, som myndig är, saknar visserligen ännu regeringens sanktion, men beslutet derom tillhör antalet af dem, som skola räknas 1872 års riksdag till heder, och, en gång blifvet-lag, skall !! det utgöra ett ytterligare steg framåt tillls ett fullständigare erkännande af gvinnans: likställighet med mannen i rättsligt och ! medborgerligt hänseende, Det har länge utgjort en anomali i vårli lagstiftning. att densamma stadeat hinder för ! 1 tan mm es Få öd Fö jr rt AS t mn TR AL AE AR re 0 RR AA RR ovh vh OB FR NR VD