Aftonbladet – 17 maj 1872, sida 2

—— rr kunde göras, då den ej tillät något förne kande, Ännu en pligt återstod mr Treherne, för hvilken han bäfvade, men som måste upp: fyllas; ännu en gång nödgades han förödmjuka sin dotters redan förut så kufvade och sönderslitna hjerta, Hans röst darrade. då han sade: Men om Helene lefver, Harriett, och jag erkänner henne som arftagarinna till mitt gods, måste jag dervid utfästa ett vilkor. Anse mig inte grym, mitt kära barn; jag känner för dig det djupaste deltagande, men det är min pligt att hälla henne i fullkom lig ovetskap om sin moder. Jag har förlå tit dig, Harriett, såsom jag hoppas sjelf få förlåtelse, men aldrig förr har vanära vid lådit namnet Treherne. Hans ord hade ej den verkan på henne, kom han hade föreställt sig. Jag vet det, dyre fader, sade hon med mycket låg röst; jag har ingen önskan at! se henne, och säkerligen skulle ej de dagar jag har qvar att lefva gifva mig tillfälle dertilly Hade jag inte varit förvissad om. att mitt lefnadslopp snart vore ändadt, hade jag aldrig vågat bedja er komma. Ehuru hon såg ut att vara illa sjuk, kunde han dock icke tro det vara så nära; med lenna visshet segrade ömheten i sista striden mellan faderskänslan och den sårade hedern, Det är sanning, sade hon, som svar på len tviflande blick, fadren fästade på hen1e8 ansigte, Vill ni inte stanna, hos mig ill det sista?Och han stannade till den sista dagen, som inträffade icke fullt två veckor efter leras återseende. d Sedap hennes stoft blifvit jordadt på kyrko