Aftonbladet – 16 maj 1872, sida 3

) Tror ej ing. att äfven de kunna räkna ! latt, såsom vanliga partier, kunna nog dess: äktenskap komma att slå sig väl ut?.Jo det kunna de, men de vilja det icke. De inse att den grund, hvarpå de äro byggda är så vansklig, att åtminstone de högre be gåfvade kontrahenterna: Sigrid, Erlandoch Louise, aldrig kunna blifva tillfredsställda af det mått prosaiskt välbefinnande, söm är det högsta dessa äktenskap kunna :skänka dem. Den ende, som kan komma i besitt ning af den lycka, han söker, är Alexis, och han är den minst värd, så att en åskådare. som följer sin omedelbara känsla och ej gjort till sin uppgift att advocera bort den, måste häri finna en kränkning af den poe tiska rättvisan, Misstaga vi oss icke allt för mycket, skall förf. sjelf finna sig både öfverraskad och mindre belåten med det glada framtidsperspektiv, som hr —s—n här framställt för hans handlande personer och känna sig frestad att utropa: Gud bevare mig för mina vänner, ty för mina ovänner reder jag mig nog. ina Vi hafva med ofvanstående dels sökt gifva ett ytterligare stöd åt våra förut uttalade omdömen om i fråga varande drama, för hvilket hr —s—n sjelf ej kan hysa större aktning än vi, dels velat protestera motden förmyndareton gent emot den offentliga kritiken, som han behagat antaga. En kritik öfver kritiker anse vi för fullt berättigad, men den skall då vara bygd på objektiva grunder, ej på subjektiva hugskott. Tns. frågar, hvar våra kritici gjort af sina två ögon, och för vår del våga vi svara att vi begagnat våra, att vi äfven under räsonne: mang med andra i detta fall rätt väl ttrustade personer äfven sökt göra oss till gagn hvad deras sett, och att vårt fel derför torde besticka sig dertill, att vi icke kunnat se med ins:s, Det är för öfrigt för ingen del något nytt eller ovanligt deri att kritiken blifver föremål för klagomål och beskärmelse. Tvärtom är detta faktum lika gammalt som kritiken sjelf. Det finns personer, som medan de åt sitt eget subjektiva tycke inrymma så stor plats som möjligt, anse den kritik, gom söker bygga på allmängiltiga grunder, för alldeles obefogad. Andra åter billiga endast en smickrande kritik, under det aftändens känsla återigen komma somliga att i hvarje erkännande se ett otidigt beröm. Det är mellan alla dessa klippor ej så lätt för den ärliga och samvetsgranna kritiken att lotsa sig fram till sitt mål, hvilket rätt fattadt är detsamma som konstens eget. te En anmärkning af ins. anse vi oss ytterligare böra bemöta. Han påstår att man i ett godt arbete har mycket svårt att erkänna det goda men lätt att se felen, under det medelmåttans och uselhetetens alster få gå obemärkta förbi. Hvad medelmåttan angår, torde kritiken med henne hafva mycket litet att beställa, mot det usla hedlägger hon sin protest, och det blifver derför egentligen de arbeten, af hvilka hon anser sig hafva något att hoppas, som böra blifva föremål för en grundligare behandling. Att hon dervid ej blott påpekar förtjenster utan äfven möjligen befintliga fel, det gör hon lika mycket af ömhet för konstnären som för konstens egen skull. Hvad åter angår den lilla insinuationen att en utländsk flagg skulle verka skyddande för det usla, är:den af sådan art, att åtminstone kritiken i denna tidning deraf känner sig fullkomligt oberörd.